love will remember.

"Inte jag heller!" sa jag tillbaka, och tårkade bort några tårar som rann ner för kinden. "Men, en sak är bra.. Du kan komma över och sen kan vi festa gärnet!"

"Woho!" sa hon och log stort samtidigt som jag höjde händerna och dansade lite. Vi skrattade och jag drog in henne i ännu en kram. Gud, jag kommer sakna henne så mycket! 

"Jag måste gå nu.. Om jag inte är hemma om en halv timme dödar mamma mig." sa hon ledsamt. Jag flinade lite.

"Sen när bryr du dig om regler?" skrattade jag. Hon himlade med ögonen.

"I'm a good girl now." sa hon sarkastiskt innan hon tog tag i kjol kanten och nigde. Jag skrattade till och hon himlade än en gång med ögonen. "Men nej, hon sa att om jag inte var hemma satt jag hann till skolan så fick jag utegångsförbut i en vecka, och jag skulle inte ens få träffa Jake." sa hon och gjorde en dramatisk min. 

"Aa, för att inte träffa Jake skulle vara sååå hemskt eller hur?" jag himlade med ögonen. Jag tyckte verkligen inte om honom. Han var världens största idiot. Eller tja, näst största. Hon tittade på mig med en menande blick.

"Kom igen M! Du vet att jag gillar honom! Och varför hatar du ens honom? Han har inte gjort något mot dig!" 

"Jag vet, jag vet... Men.. jag vet inte, jag tycker bara inte om honom. Han är ju största playern!" skrek jag och hon tittade på mig med en 'bitch'-blick innan hon himlade med ögonen och fuktade sina läppar.

"Nej! Han kanske va, men han är tillsammas med mig nu och jag älskar honom och han älskar mig! Du är bara sur över att du inte har någon pojkvän!" skrek hon och jag såg hur hon ångrade sig i samma sekund som hon sa det. "Oh my God, förlåt Miles! Jag tänkte mig inte f-"

"Det är okej Ron." log jag och hon log tillbaka.

"Säker? För jag vill inte att du ska åka iväg och hata mig." sa hon och såg på riktigt nervös ut. Det var lite konstigt, eller konstigt och konstig. Både jag och Ronnie var både väldigt popuälara. Typ som.. ni vet Gossip Girl? Aa, typ som Blair Waldorf, med en anning av Serena van der Woodsen. Hatade & populära, men ändå hade alla ett behov av att imponera på oss. Vilket inte var enkelt. Som också älskade att festa! Plus att vi var drottningarna av hämd, på riktigt. Vi fick tillochmed Ronnie's ex-kille att gå från killen alla tjejer vill ha och alla killar vill vara, till skolans tönt. 

"Jag lovar babe. Plus, att jag aldrig skulle kunna hata dig! Du är mig bff!" flinade jag och blinkade. Hon log tillbaka och drog in mig i en kram. 

"Jag kommer sakna dig så mycket!" sa hon när vi släppt taget om varan och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind. 

"Jag kommer sakna dig också babe!" svarade jag och kände hur tårarna började rinna ner för mina egna kinder också. 

"Okej nu måste jag verkligen gå." sa hon och såg ledsen ut. 

"Se inte så ledsen ut baby. Vi kommer Skypa typ varje dag och prata och messa och Twittra och allt sånt där." log jag och ett litet leende lekte sig fram på hennes läppar. Hon nickade och kramade om mig en sista gång innan hon gick och gav min bror en kram sen slängde hon iväg en puss till mig och jag log. Jag kommer verkligen sakna henne. Vi har varit bästisar sen första dagen på dagis då jag frågade om hon ville låna mina kritor. Sen dess har vi varit oskijaktiga. Genom allt - då jag flyttade till England i 6 år, när min bror dejtade hennes syster, då hon var med i en bil krock och fick minnesförlust och inte kom ihåg mig så jag fick påminna henne om allt. Dock fick hon tillbaka minnet efter nån vecka, men ändå. Så det kändes otroligt tungt att lämna henne. Men, hade vi klarat oss så här långt så klarar vi det här.

 "Miley?" hörde jag hur mammas ljusa stämma sa. Jag vaknade ur mina tankar och tittade på henne frågande. Hon hade tårar i ögonen. Jag log ett snett leende och gick fram och kramade om henne samtidigt som jag kände hur några tårar rann ner för kinden. Jag skulle sakna alla, såklart, men att lämna mamma, det var... Det var extra tufft! Vi var närmare än jag var med någon annan, och jag berättade allt för henne. Eller tja, inte allt. Men det mesta. Och även fast jag vet att hon tyckte att jag var världens största pain-in-the-ass ibland, oftast, och jag tyckte desamma så älskade varandra och ingenting skulle någonsin ändra det. 

 "Jag kan inte fatta att min lilla tjej ska åka till stora USA..." mumlande hon och höll om mig.

"Mamma..." började jag och la armarna på hennes axlar så jag kunde titta in i henne tårfyllda ögon. Gud, det värsta som finns är att se ens mamma gråta! "Mamma, va inte orolig! Det kommer gå bra, tant Megan har ju sagt att vi kan bo hos henne."

"Ja, för henne kan man ju lita på.." mumlade hon och jag log. Det hon menade var att tant Megan nästa aldrig var hemma eftersom hennes skådespelar kariärr går sjukt bra nu! Ja, min moster var the Megan Fox. 

"Jo då! Plus att Nate följer med! Så det är lungt!" log jag och hon torkade bort några tårar samtidigt som hon nickade och log. 

"Okej då gumman. Jag tror dig." log hon. "Men, du måste ringa mig när du landat i New York, sen i LA också, okej?" Jag nickade. "Du också Nathan!" skrek hon över axeln till min bror som gjorde tummen upp och tittade sen ner i sin mobil igen. 

"Okej, det är nog dags att gå nu älskling.." sa hon. Jag nickade nedstämmt. "Jag älskar dig, kom ihåg det!" 

"Ja vet, jag älskar dig också mamma." Hon pussade mig på pannan innan hon gick bort till Nate och gav honom en kram och sa att hon älskade honom. Han mumlade någon oförstålig och gick bort till mig. 

"Och ta hand om din lilla syster nu Nathan okej?" sa mamma och jag flinade.

"Den blir nog jag som får ta hand om honom." Han slog till mig och på armen och jag skrattade. "JAg älskar dig mamma!" 

"Jag älskar er också ungar." sa hon och slängde armarna runt oss båda. Gud, hon kunde kramas! Men jag förstår henne, hennes både barn skulle åka iväg till USA på obestämd tid och bo hos hennes skådespelande syster. 

"Okej mamma, enough with the kramar. Vi måste checka in." sa Nate och drog bort mammas arm från honom.

"Ja, du har rätt gubben." sa hon och tårkade bort några tårar. "Jag kommer sakna er så mycket!!" sa hon och jag kunde inte motstå att slå armarna runt henne. 

"Jag kommer sakna dig också mamma!" 

"Jaja, vi kommer missa flyget så kom nu idiot!" halv skrek Nate och jag släppe mamma och pussade henne på kinden. Jag tog min handväska och vi började gå mot järndetektorn(jag vet inte vad den heter, haha). Jag tog av mig alla järnsaker - väskan, skorna, smyckena och skärpet och gick igen. Woho, inget tjut! Nate gjorde samma sak, och lyckligtvis tjöt det inte för honom heller. Det hände en gång, när vi skulle åka till Spanien och mamma trodde hon hade tagit av allt järn, så hon gick igenom och såklart hade hon inte det. Det slutade med att vi stod där i 20min innan hon insåg att hon hade en liten, liten nyckel till hennes dagbok i bh:n. Det var pinsamt... 

"Så vad ska vi göra? Flyget går om 2timmar." sa Nate och jag ryckte på axlarna och tittade runt. Plötsligt såg jag något som fick mig att lysa upp i ett leende. 

"Starbucks?!" nästan skrek jag och tittade på Nate med ett stort, antagligen läskigt, leende. 

"Visst.." mumlade han och jag log. När vi kom fram såg jag något jag inte ville se... 

---

FÖRSTA KAPITLET! WOOO!