love will remember.

Doniya låste upp dörren samtidigt som hon babblade på om Rihannon och Chase’s ’på och av’ förhållande, och hur Chase var otrogen med Laura och för att ge igen låg Rihannon med Chase’s bror Stefan, men på någon sätt hade de förlåtit varandra. Ärligt talat slutade jag lyssna för ett tag sen. 

”Home, sweet home...” mumlade hon när hon äntligen fick upp dörren, och slängde nycklarna på bordet vid dörren. Jag släppte ner min väska på golvet.

”Doniya, like this is really nice and all, but I can seriously book a hotel. It’s no problem, I promise.” 

”Nonsence!” hon viftade med armarna. ”Of course you’re aloud to stay here! If you want to of course. It would be really nice with some people change.” skrattade hon och log. Jag log tacksamt och nickade. 

”I’d love to stay here Doniya. I was just thinking that it might be too much.” Hon skakade på huvudet. 

”Not at all, Miley. You’re more than welcome.” Jag drog in henne i en kram och mumlade ett ’i love you’, vilket hon besvarade. ”Oh shit! I’m supposed to pick up my boyfriends little sister in 10 min.” sa hon panik artat samtidigt som hon sprang runt i huset och slängde ner en massa saker i sin väska. ”God, I’m sorry Miley! You think you can be alone for a while? I should be back in about a half an hour.” 

”Ofcourse Doniya, I’m a big girl.” blinkade jag och hon skrattade innan hon gick mot dörren. 

”Cool! Make yourself at home love.” halv skrek hon på väg ut genom dörren. 

”Will do!” skrek jag tillbaka, trots jag är säker på att hon inte hörde mig med tanke på att dörren redan hunnit igen. Jag drog av mig mina UGGs, och tog av mig min skinnjacka - och hängde upp den på klädhängaren. Med händerna i mina backfickor tog jag en titt på huset. Det såg precis lika dant ut som för två år sen, förutom kanske ett par möbler. Det luktade till och med lika dant, av Trisha’s mat. Jag log. Trisha, jag hade besökt henne på sjukhuset direkt när jag kom till Bradford, och sov till och med över där. Det kändes rätt. Hon var i levande tillstånd, men långt ifrån hennes gamla jag. Hon orkade knappt hålla ögonen öppna, och hade en jäkla massa sladdar kopplade till henne - medicin antar jag. Det var hemskt att se Trisha så, men samtidigt var jag överlycklig över att hon var så ‘lite’ skakad. En hjärnskakning, bruten arm, brutna revben och ett x antal blåmärken kanske inte låter lätt, men enligt doktorerna hade det kunnat gå mycket värre. Jag skakade av mig tanken att något värre skulle hända Trisha. Jag gick upp trapporna, och hamnade utanför Zayn’s rum. Wow, det här väcker minnen, minst sagt. Sist jag var här, i detta hus, var när jag kom på Zayn och Andie, och sprang iväg... Jag kunde inte stoppa mig själv, jag ville bara se om det såg likadant ut. Utan att riktigt tänka mig för, öppnade jag dörren till Zayn’s rum och gick in - där jag möttes av en chock. Zayn låg på sängen, med ansiktet i sin mobil och musik i öronen, shitless låt mig tilläga. Antagligen borde jag tittat bort, men hallå - Zayn Malik låg tröjlös framför mig! Efter att ha stirrat på Zayn läskigt länge lyfte han blicken, och hans bruna ögon mötte mina blå/gröna. Jag kände snabbt hur mina kinder hettades upp och jag bröt våran ögonkontakt.

”Uhm, sorry. I was just...umm, looking around. I-it looks pretty much the same, since.. Well, since I last was here.” mumlade jag nervöst. Varför var jag nervös? Varför var det awkward mellan mig och Zayn? Varför var det spänt? Vi var väl fortfarande tillsammans... Jag sneglade försiktigt upp på Zayn, som tittade på mig förvånat. 

”Miley? What a - I mean, why are you here? Or how?” Just det! Zayn visste inte att jag var här, när jag kom till sjukhuset var han inte där igår, och jag antar att ingen upplyst honom om det. 

”Oh! Umm, well I heard about Trisha, and the next thing I know I was on a plane to England. I hope you don’t mind...” 

”Why would I? I’m happy you’re here Miley. We didn’t really talk things through Friday.. Are you mad at me?” Va, nej? Varför tror han d- Juste, i fredags. Då jag va en riktig bitch och ignorerade Zayn pga att han svarade ‘för snabbt’ när Lou frågat om vi dejtat, även fast det var jag som ville hålla det hemligt. Med ett litet leende på läpparna gick jag fram och satte mig på Zayn’s säng, en bit ifrån honom dock. 

”No, Zayn. If anyone should be mad at someone, it should be you. At me. For acting like a bitch Friday.” Han skrattade och skakade på huvudet. Vi satt och bara log åt varandra under tystnad ett bra tag, en bra tystnad såklart, innan Zayn öppnade armarna för mig att krypa in i och utan att ens tänka på det kröp jag över till honom och slog armarna om honom. Gud, jag hade saknat det här. Okej, det var bara tre dagar sen sist, men det var dels bara för ett litet tag - med tanke på att alla andra var hemma, och dels med tanke på att jag betedde mig som en idiot mot honom efter åt. Nu skulle inget hindra oss. Jag skulle inte bli över dramatisk igen, och det skulle bli bra. Även om vi skulle bli tvungna att berätta för folk.  Zayn drog armarna tightare omkring mig och kysste mig på hjässan. 

”Why didn’t you tell me about your mom?” sa jag, men det kom nog mer ut som ett mummel med tanke på att mitt ansikte var halvt mosat mot Zayn’s bröst. Jag kände hur Zayn stelnade till, innan han ryckte på axlarna.

”You were mad at me, so I didn’t think you’d wanna talk to me. Besides, when I found out, I was in chock. I got the call, and within minutes I was on my way home. Didn’t tell the boys until I was here.” Försiktigt kröp jag ur Zayn’s grepp och satt mig i skräddar ställning mitt emot honom. 

”Zayn, a thing like this, I’d want to know. No matter how bad I wanted to kill you.” Han nickade förstående och tog tag i min hand. ”I’m sorry.” Hans läppar mötte min hand och jag rodnade. För att få honom att sluta skratta tryckte jag mina läppar mot hans. Jag märkte att Zayn blev chockad men inom sekunder kysste han tillbaka, och hans tunga glev över min läpp för att fråga om ‘tillstånd’, vilket jag såklart gav honom. Han smakade rök, mint och av någon konstig anledning, tuttifrutti. Tanken fick mig att börja fnittra, vilket helt förstörde kyssen. 

”Why do you always ruin our kisses?” Zayn var road, men jag kunde se en gnutta irritation också - vilket gjorde att jag började skratta ännu mer. 

”Can we just cuddle?” frågade jag Zayn, som nickade med ett leende på läpparna. Jag la mig ner på sidan, och snart kände jag Zayn’s varmhet bakom mig och hans armar runt min midja. 

”You should sleep babe, I heard you were at the hospital all night.” Jag kände på mig att han hade ett lekfullt leende på läpparna så jag slog lätt till honom på armen, vilket fick honom att skratta och placera en kyss på min hjässa. ”Sleep, Miley, now.” 

Just nu satt jag och finslipade min uppgift; 1743 ord om varför Demi Lovato är min idol? Check. Egentligen behövdes det bara 1000, men det är väl aldrig fel att skriva lite extra och förhoppningsvis få lite bättre betyg? Speciellt för mig som bara gått i skolan i någon vecka, och lärarna känner inte mig och vet inte vad jag kan - vilket är väldigt viktigt för betygen. Visst, det är långt tills vi får våra termins betyg men det är lika bra att köra hårt från första början. 

Jag var ensam i huset, igen. Nate hade gått över till Dana. Killarna(förutom Zayn, som jag inte sett till sedan gårdagen - och jag hade inte frågat killarna heller, då jag inte var säker på att jag ville veta...) hade åkt på lite sightseeing - dock undrar jag ärligt talat hur det går, med tanke på att dom är One Direction? Ronnie... Ronnie hade åkt hem till Sverige. Jup, det blev ett väldigt abrupt farväl då hennes mamma ringde och berättade att skolans rektor ringt, och alla elever var tvungna att infinna sig på skolan i morgon(japp, på en söndag) - annars blir dom reglerade. Så hon hade inte så mycket att säga till om, det var bara att packa ihop och åka direkt till flygplatsen eftersom Ronnie’s mamma redan bokat biljetter. På ett sätt var det bra  då vi inte kunde hålla på och säga hej då till varandra i flera timmar(som vi antagligen gjort annars) utan nu blev det bara rakt på sak. Men, samtidigt... Ronnie var inte här längre. Och jag vet inte när jag kommer träffa henne igen. En sak jag inte kunde undgå att tänka på var Niall, med tanke på att han och Ronnie kommit varandra väldigt nära och båda gillar varan otroligt mycket - och han vet inte att hon åkt, eftersom de redan åkt då Ronnie’s mamma ringde. Hur han kommer reagera... 

Jag tittade nöjt ner på datorn framför mig, läste igenom allt snabbt och bestämde mig för att den var redo att skickas in. Vilket jag gjorde. Okej, nu då? Det lär ju ta några timmar innan killarna kommer hem, med tanke på att dem åkte för bara två timmar sen. Och Nate vet man aldrig med. 

Jag slog igen datorn och lutade mig tillbaka i soffan. What to do... Ut och spring? Skulle inte tro det. Simma kanske? Ehh, nej. Gå ut och äta något? Alldeles för lat. Titta på gamla avsnitt av The Vampire Diaries med en bunke Ben & Jerry; Cookie Dough? Vi har en vinnare. Jag skrattade lite lätt åt min ‘konversation’ med mig själv då jag sprang upp och hämtade tredje säsongen av The Vampire Diaries och hämtade en bunke glass i köket plus en sked - ingen skål här inte. Jag tryckte i cd’n i DVD spelaren och lutade mig tillbaka. Finns det något bättre än Elena-Stefan-Damon drama? 

-

Tårarna flödade ner för kinderna när jag hörde att killarna kom in genom dörren. Scenen då Alaric dog var just över, och jag kunde bara inte hålla dom inne. Jag visste ju att det skulle hända, jag har sett hela serien säkert fyra gånger, men vid vissa scener gråter man varje gång. Detta är en av dem. 

”Miley? Are ya crying?” Jag hörde skrattet som Niall försökte hålla inne. Ja, jag sitter och gråter med en bunke glass åt att en tv - karaktär dog. Istället för att svara Niall gav jag honom en blick som jag själv skulle klassa under kategorien ’om blickar kunde döda’. Han höll antagligen med då han förde upp händerna i en försvarande gest. ”Sorry!” skrattade han. Jag suckade högt innan jag gick och hämtade en Marabou ’Sensation; Cookies and Cream’ som jag sett förut och gick och satte mig bekvämt tillbaka i soffan.

”What happend to you?” skrattade Louis som precis kom in i vardagsrummet. 

”Don’t talk to me..” mumlade jag med munnen full av choklad. Louis skrattade och slog sig ner bredvid mig, innan han slog en arm runt mig. 

”Please don’t tell me you’re crying cause of the tv-show.” Ärligt talat var det nog inte bara faktumet att Alaric dött. Det var nog dels också för att Ronnie åkt. Töntigt, jag vet. Men vi är normalt oskiljbara och det faktum att vi inte lär ses på månader lämnade ett stort hål i mitt hjärta. 

”I don’t know...” Lou gav mig en menande blick och jag fortsatte. ”Or well, it’s partly cause Ric died cause you know he’s like so nice, and cute, and I just love him and he really didn’t deserve to die like that. Not that anyone deserves to die, but I mean if he had to die he could’ve atleast gotten to die a little nicer death and -”

”Miley!” skrattade Louis och jag tittade oförstående på honom. ”Get to the point.”

”Oh... well, it’s kinda cause of the show, but... Also cause Ronnie flew back to Sweden.”

Louis blev helt chockad, och skulle precis säga något då Niall avbröt honom. 

”WHAT?!” Snabbare än blixten hade han gått från köket och stod nu vid soffan. 

”I’m sorry Niall...” Han tittade på mig med tom blick, och damp ner i soffan med en smäll. Han försökte säga något, men vad jag såg kunde han inte forma några ord. Jag slog armarna om honom och kramade om honom. Jag vet hur svårt det är att någon du älskar(eller i detta fall, tycker om otroligt mycket) åker iväg utan att berätta. 

”Why?” fick han ut med svag röst. 

”Her mom called, and she has to be in school tomorrow - or she’ll get suspended. But Niall, don’t worry! You guys can text, and talk on the phone and Skype and all thoose things.” Han nickade och mumlade ett hest ’I guess’. ”And, if it’s any help - she said it was harder to leave you than to leave me.” skrattade jag och Niall log stort. 

”Really?” Jag nickade. Hans leende blev ännu större och jag kunde inte stoppa leendet som smög sig över mina läppar. 

”Awh! That’s our Niall.” Louis nöp Niall i kinderna, vilket fick mig att börja fnittra lite. Jag såg hur något tändes i Louis ögon, och innan jag hann registrera vad som hände så satt Lou ovanpå mig, och kittlade luften ut mig. 

”Lou.. S-stop-p!!” andades jag ut mellan skratten. Han skakade på huvudet och fortsatte kittla mig tills jag höll på att sparka med benen. ”S-seriously Lou, if yo-ou d-don’t-t stop I-I’m gon-nna ki-ick you-u!” Trotts min varning fortsatte han kittla mig, och skratten fortsatte komma utan hejd. Jag fortsatte skratta tills det kändes som om jag skulle ramla av soffan vilken sekund som helst. ”L-lou! S-s-sto-op-p!!” Han suckade men hoppade ändå av mig med ett stort leende på läpparna. Jag tog några djupa andetag, för att få tillbaka andningen innan jag rättade till min tröja och satte mig upp igen. 

”Had fun?” frågade Louis med ett stort flin på läpparna. Jag skrattade och slog till honom på armen:

”Oh shut up Tommo!”

-

”Jag vet mamma, men.. Jag vet inte om jag kan lita på Zayn! Först ignorerar han mig, sen kommer han inte ens hem och jag har ingen aning om vart han är. Är det verkligen så man gör mot sin flickvän? Eller vad vi nu är...”

”Miley, o-”
”Och för att inte tala om vad han gjorde för ett par år sedan!”

”Miley, om det du har berättat om Zayn är sant - vilket jag vet att det är, så har du ingenting att oroa dig för älskling. Han verkar verkligen ha ändrat sig, och han är en schyst kille, det vet både du och jag. Jag tycker du tar reda på vart han verkligen är innan du drar några förhastade slutsatser, okej? Och angående det som hände, han gjorde ett misstag. Vi alla gör dem. Men som sagt, det var länge sen, och både du och Zayn har ändrats otroligt mycket - ingen av er är samma person som då. Ibland måste man förlåta dem man älskar, annars förlorar man dom. Och jag vet att du inte skulle klara av att förlora Zayn ännu en gång.” Jag satt tyst ett litet tag, och tog in det mamma sagt. Hon hade rätt. Jag hade ingen aning om vart Zayn var, och hade ingen rätt att tro det värsta om Zayn.

”Tack mamma, jag älskar dig!”

”Jag älskar dig också gumman.” Jag hörde hur hon var sekunder ifrån att gråta.

”Mamma, gråt inte, då kommer jag också börja gråta!” Hennes skratt klingade i telefonen.

”Förlåt älskling, jag saknar bara dig och Nate otroligt mycket. På tal om Nate, hur är det med honom?”

”Bra, tror jag. Nu när både Ronnie och killarna har varit här, har jag ärligt talat inte pratat så mycket med honom.” Hon skrattade än en gång. ”Men jag tror det är bra, jag vet att han tycker det är kul att träffa Zayn igen.” Det blev tyst mellan oss i någon minut, men jag kunde känna på mig att mamma log. ”Juste mamma!”

”Ja älskling?”

”Nate har en flickvän!”

”Va? Varför har du inte berättat det innan? Gud, vad heter hon? Hur gammal är hon? Hur ser hon ut? Är hon snäll? Hur träffades dom?” Jag skrattade lätt åt mammas alla frågor.

”Hon heter Dana, jag tror hon är arton, kanske nitton. Hon ser ungefär ut som alla Nate’s tjejer; smal kropp, och stora bröst. Hon är blond och har blåa ögon, faktiskt otroligt vacker. Dock hatar jag henne, hon är en bitch.”

”Miley!” 

”Meh, hon är det mamma! Du har inte träffat henne. I alla fall, så träffades dom första dagen här då hon bjöd över oss på fest hos henne, och tja, jag tror dom varit tillsammans sedan dess.” 

”Jag tror inte att hon är så elak, då skulle väl Nate inte vara tillsammans med henne?”

”Man vet aldrig med Nate...” mumlade jag och mamma skrattade ännu en gång.

”Du borde vara glad för din bror, jag är det i alla fall. Men jag måste tyvärr gå nu älskling, jag måste fortsätta jobba.” 

”Okej. Älskar dig mamma, och jag saknar dig något otroligt!”

”Jag älskar och saknar dig också gumman, och hälsa Nate!”

”Det ska jag.” 

”Puss.”

”Puss.”  Jag hörde ett klick, och så var det tyst i telefonen. Jag suckade och slängde iväg telefonen på en hög kläder som låg mitt på golvet, innan jag föll ner på sängen. Jag hade nog inte insätt hur mycket jag saknade min mamma förrens nu när hon ringt. Även om vi ofta bråkade, så var hon min bästa vän och jag saknade henne något otroligt. Jag tänkte på det hon sa; jag borde nog ta reda på vart Zayn va. För jag tvivlar på att killarna inte vet var han är. Om det var något bra, behövde jag inte vara så orolig längre. Och om det var lika hemskt som jag tänkt mig... Så har jag i alla fall en anledning att vara arg på honom. Jag hoppade upp ur sängen och gick ner till köket, där jag såg Liam stå med mobilen i handen och ett leende på läpparna. 

Jag smög upp bredvid honom.

”Danielle?” Han hoppade till lite, men när han såg att det var jag övergick hans chockade min till ett leende och han nickade. ”You guys are really cute together, you know?” Hans leende blev större, men helt plötsligt blev leendet till en bister uppsyn och han fuktade snabbt läpparna.

”Why are you crying?” sa han oroligt. Jag tittade frågandes på honom, och kände lätt på mina kinder, som var fuktiga. Det måste ha varit av samtalet med mamma. Jag log och skakade på huvudet.

”Oh, that’s nothing. I was just talking to my mum, whom I haven’t talked to in a while - and I guess I got emotional.”

”I know the feeling. Not seeing your family for a long while.” Jag log ett medlidande leende mot Li och kramade om honom, vilket fick honom att le igen. ”But, did you want to ask me something?”
”Yeah.. Uhm... Do you know where Zayn is?” Han blev tyst, och svalde hårt. Han visste. 

”Uhh.. emm...”

”Liam, if you know tell me.” 

”He’s in Bradford.” Jag rynkade på pannan. Varför var han i Bradford? ”Trisha was in a car accident, and she’s at the hospital.” 

Men vad hände där på slutet? Zayn i Bradford? Trisha på sjukhus? 

KOMMENTERA!

Minst 4 för nästa kapitel.

xoxo