love will remember.

”Yeah.. Uhm... Do you know where Zayn is?” Han blev tyst, och svalde hårt. Han visste. 

”Uhh.. emm...”

”Liam, if you know tell me.” 

”He’s in Bradford.” Jag rynkade på pannan. Varför var han i Bradford? ”Trisha was in a car accident, and she’s at the hospital.” 

”What? No.. No, no, no, no!! You’re kidding me-e. T-trish-ha c-can-n’t be a-at t-the h-hosp-pital-l, s-she ca-an’t L-li-iam!!” stammade jag fram mellan snyftningarna. Trisha kan inte vara på sjukhus. Och hon kan inte ha varit med om en bil krasch. Nej, nej, nej, nej! Trisha är som en andra mamma för mig, och om något skulle hända henne så... Nej. Det får inte ha gjort det! 

”Miley, I’m sorry.”

”No, no, no, no, no, no, no.” muttrade jag och kände hur jag började gråta ännu mer. Jag sjunk ihop ner på golvet. Mina snyftningar blev högre, och tårarna flera - och jag såg antagligen ut som en galning där på golvet, gråtandes och skakande. Jag hörde vagt hur Liam sa åt Niall, Louis och Harry att komma, men jag brydde mig inte. Trisha var på sjukhus, hon hade varit i en bilkrasch och vem vet hur hon mådde nu. Trots situationen mellan mig och Zayn, så hade jag och Trisha alltid hållit kontakten - med tanke på allt hon hjälpt mig med, och vid vissa tillfällen var hon den ända jag kunde prata med. 

Ett par starka armar omfamnade mig bakifrån och hyschade mig, och placerade en puss på mitt huvud. 

”It’s gonna be okay, Miley.” Hörde jag Harry’s raspiga röst säga. ”It’s gonna be okay..”

-

Jag tog ett djupt andetag och steg ut, den kalla luften slog mig direkt. Wow, skillnaden mellan LA och England var stor. Japp, jag var i England. För första gången på cirka två år. Hur kom jag hit då? Med flyg. Nej, skoja. Men efter jag äntligen lugnat ner mig i går, så visste jag att jag var tvungen att åka till Bradford - inte bara för Zayn, men också pga Yaser, Waliyha, Safaa, Doniya och såklart Trisha. Jag var nervös dock. Riktigt nervös. Hur skulle dom reagera? Jag hade som sagt inte träffat dom på två år, och vem vet vad dom tycker om mig? Dom kanske hatar mig? Jag stack bara... Eller, stack och stack... 

-

Tårarna ville inte sluta rinna nerför kinderna. Jag skulle tillbaka till Sverige. Jag skulle behöva lämna alla: Zayn, Andie, Doniya, Rihannon, Emma, Ryan, Chase , Safaa, Waliyha, Trisha, Yaser, Lucy, Luke, pappa... Nej. Han var inte min pappa, han slutade vara min pappa när började ligga med den där spinkiga bimbon till sekreterare. Jag tog ett djupt andetag och plingade på dörrklockan, och snart stod Safaa där med ett ledsen uppsyn på hennes gulliga ansikte. 

”Miley? Why are you sad?” Jag skakade på huvudet och log lätt, hon är för gullig. 

”Is you mom home sweetie?” Jag ungick hennes fråga, att ens tänka på att hon antagligen skulle börja gråta bröt mitt hjärta och jag bestämde mig för att det skulle vara bättre att jag bara berättade för Trisha - så fick hon berätta för resten av familjen, själviskt jag vet - men just nu skulle jag inte klara av att någon mer grät. Hon nickade - fortfarande ledsen, men ropade ändå på Trisha, som snart stod bredvid henne med ett leende på läpparna. Tills hon såg mig då. Hon drog snabbt in sig i sin famn. 

”God Miley, are you alright? Ofcourse you’re not, you’re crying for Gods sake. Come in love.” Jag log lätt åt Trisha, att hon alltid svarade på sina egna frågor. Men leendet var snabbt utbytt mot mera tårar - snart skulle jag inte få höra det. När vi var inne själva i köket frågade Trisha mig: ”Miley, talk to me sweetie. What’s bothering you?” Jag försökte lunga ner mig själv innan jag berättade. 

”W-we’re goin-ng b-back t-oo S-swed-den-n...” Där brast det för mig. Hon satt tyst ett tag, och jag visste att hon försökte vara stark, och inte gråta - jag kunde höra det på hennes andning. 

”Oh..” mumlade hon. 

”I’m sorry Trisha.” 

”Don’t be sorry love. It’s not your fault, I don’t know why you’re doing it but -”

”My dad cheated on my mum.” Hon drog efter andan. ”And my mum just wants to leave now, she doesn’t wanna see my dad ever again, start a new life and she said the only way to do that is to get out of here.” 

”Miley, I understand your mum. Don’t be mad at her, because I can see that you are.”
”I know, I’m just gonna miss everyone so much.” 

”We’re gonna miss you too. But, just cause you’re leaving doesn’t mean we have to loose connection does it? I don’t know if I could live without our once-a-week talk about everything that’s happend.” Jag log. ”Promise to call ever so often?” Jag nickade.

”Ofcourse.” Hon kramade hårt om mig. ”Is Zayn home?” Hon log, och nickade.

”He’s in his room. Go talk to him. But don’t forget to say good bye when you leave.” Jag skakade på huvudet.

”Promise.” Jag kramade om Trisha en sista gång innan jag halvsprang upp för trappan. Okej, nu är det det svåraste kvar. När jag väl stod utanför Zayn’s rum hördes musiken som spelades otroligt väl - jag log, såklart. Zayn och hans musik. Försiktigt öppnade jag dörren, och möttes av en syn jag aldrig velat se. Zayn och någon brunett, nakna, på hans säng. Jag slog händerna för munnen när jag såg vem det var - Andie. Nu strömmade tårarna ner för kinderna, och det gick inte att stoppa dem. 

”Oh shit Andie.” ”Fuck Zayn.” Jag ville titta bort, men kunde inte. Jag ville gå dit och slita av håret på Andie, samt dra ut tungan på Zayn, men jag kunde inte. Jag kunde inte röra mig. Jag var i chock. Jag stod och tittade på min pojkvän, och min bästa vän ha sex. Det var som om alla mina sinnen försvunnit - jag kunde inte röra mig, inte andas, inte prata. 

”Z-zayn?” fick jag ut, knappt hörbar för mina egna öron - men tydligen hörde Zayn det då han snabbt mötte min blick. 

”Miley? Shit!” han puttade bort Andie, och stormade mot mig. ”Miley, shit, fuck, I’m so sorry! Please I can explain! God, I’m such a -”

”Don’t touch me!” skrek jag då Zayn kom mot mig. 

”Miley -”
”Don’t fucking touch me Zayn!! I hate you!”

Han såg sårad ut, otroligt sårad. Men just nu kunde jag inte bry mig mindre. ”But you know what Zayn? You don’t need to be sorry, really. Go back to fucking my bestfriend, seriously. I’m leaving anyway. For good. Back to Sweden, so you don’t have to see me anymore. Bye.” Med det vände jag mig om och stormade ner för trappen. Jag hörde hur Zayn skrek mitt namn men struntade i det. Väl nere stod både Trisha och Doniya där med nyfikna ögon. 

”What happend?” Jag gav Doinya en ledsen blick, innan jag mötte Trisha blick med grynig syn. 

”Ask Zayn. And I’m so sorry.” Med det sprang jag iväg.

-

Jag hoppade in i en taxi och pustade ut. Det tog tid att få en taxi, inte så konstigt - det måste väl passera miljoner personer här varje dag. Jag tittade ut genom fönstret, det var blå himel och sol - konstigt, med tanke på att vi var i England. Jag lutade mig bakåt i sätet, en nästan 20 timmars resa är utmattande. Snart hade jag fallit in i en skön dvala.

-

”Miss?” Jag öppnade ögonen och möttes av två grön/bruna ögon. ”We’re here.” Jag insåg snart att det var taxichauffören. 

”Oh, I’m sorry. It’s been a long ride.” Han skakade på huvudet och log. 

”No problem.” Jag knäppte loss mig och klev ur bilen, samtidigt som chauffören tog ur min väska ur bakluckan. Jag log tacksamt och tog upp min plånbok ur handväskan. 

”How much?” Han gick runt och tog en titt på taxametern. 

”44 pound.” Jag tog upp en 50pund lapp ur plånboken och gav den till honom.

”Keep the change.” Han log stort och tacksamt. ”For helping me with my bag, and waking me up.” skrattade jag lätt. Jag gick in på tågstationen, och snart satt jag på ett tåg på väg till Bradford. Jag drog upp min mobil och tog ett djupt andetag samtidigt som jag bad till Gud att jag hade rätt nummer. Jag skrålade ner tills jag såg det välkända namnet. Jag tryckte på ‘ring’ och svalde hårt. En signal. Två signaler. Tre signaler. Jag började ångra mig, och funderade allvarligt på att lägga på när någon svarade. 

”Hello?”

”Hi Doniya. It’s Miley.” 

4 kommentarer för nästa kapitel.