love will remember.

”Miley-” började han men jag avbröt honom direkt. 

”No I’m so sorry Liam. I shouldn’t have asked that, ofcourse Zayn doesn’t feel anything for me.” halvskrattade jag. ”It’s just... that comment that Harry made about Zayn beeing sad if I had a boyfriend.. And it just made me think that maybe, just maybe Zayn actually had some feelings but I forgot that I’m a bitch and a pain in the ass. So I’m sorry Li.” Vid det här laget kände jag hur tårarna brände innanför ögonlocken. Men jag gjorde allt för att hålla tårarna inne. Inte igen. 

”Mi-” 

”No Liam. It’s okay.” avbröt jag honom igen. ”You don’t wanna be mean, I get it. Zayn doesn’t feel anything for me. It’s cool. Thanks Liam. For saving me the embaressment of asking Zayn about it.” Jag log och vände på klacken innan, dels, Liam hann säga något, och dels innan tårarna började strömma ner för mina kinder, som nu var iskalla. För att vara i mitten av augusti, i Los Angels var det ovanligt kallt. Jag gick mot ingången till bowlinghallen men insåg att jag antagligen såg hemsk ut eftersom tårarna börjat rinna ner för mina kinder. Jag tittade mig snabbt runt och såg en liten ‘gränd’ som jag snabbt sprang in i. Jag lutade mig mot vägen och lät tårarna flöda. Vad har hänt med mig? Varför är jag så känslig hela tiden? Gråter, rodnar.. Det låter inte som mig. Eller i alla fall inte som den personen jag varit de senaste 2 åren. Inte sen innan... Zayn. Zayn, det är han som är problemet. Han var min första kärlek, min första riktiga pojkvän. Sånt glömmer man inte, även om man vill. Även om man försöker förtränga det. Med sprit, andra killar, till och med droger. Oroa er inte, det sist nämnda var bara 2-3 gånger. Inget fungerade. För stunden, visst. Men inte i det långa loppet. Varje gång jag tänkte på Zayn, såg honom på Tv, i intervjuer, hörde honom - ville jag bara bryta ihop och gråta. Gråta tills smärtan försvann, men det fungerar inte så. Jag insåg det efter ett tag, så jag bara gav upp. Stängde av känslorna. Som en knapp. Men saken är; det finns ingen knapp. Det ända men gör är att stänga ute känslorna, stoppa dom i en låda bak i hjärnan, och hoppas att dem stannar där. Hittills har det funkat. Hittills har jag inte behövt träffa honom. Men nu.. Nu träffar jag honom varje dag, och lär göra ett bra tag till. Och jag vet inte om det är en bra eller dålig sak? En del av mig vill kasta honom över en klippa för att han gjort mot mig. Hur dåligt han har fått mig att må. Men samtidigt vill en annan del bara glömma allt dåligt som hänt mellan oss, lägga det i det förflutna och bara att allt ska bli som innan. En del av mig..älskar honom? Nej, det kan jag inte göra. Nej, nej, nej, nej. 

Jag tog ett djupt andetag, torkade bort tårarna och tittade mig i spegeln jag hade i väskan. Jag såg okej ut, lite röda och puffiga ögon men ingenting stort. Jag kan skylla på att det är kallt ute. Head up, stay strong & fake a smile, right? Jag gick in i bowlinghallen och fick direkt syn på killarna, dom stod vid disken och fick skor. Jag tog ännu ett djupt andetag, drog på ett leende och gick fram till dom. 

”Seven and a half.” Alla vände sig förvånat om när jag sa det. Antagligen för att jag kom från ingenstans och det var helt random, men vad skulle jag säga? De alla gav ifrån sig frågade blickar. Jag himlade med ögonen och förklarade. ”My shoe size; Seven and a half. For the bowling-shoes.” Det såg ut som om de alla fick ett ‘aha’ moment, sen nickade dom och vände sig tillbaka mot disken och fortsatte beställa skor, och få skor. Först fick Zayn sina, sen Nate, efter det Louis och Liam, sen Niall, sist Harry och jag. Jag gick och satte mig vid stolarna där de alla satt och var pratglada och förväntsansfulla. Jag antar att om man är världens största pojkband så kan man inte göra det här varje dag. Så dom uppskattar det nog mer än vad andra kanske gör. Plötsligt såg jag en stor hand mitt framför ansiktet på mig. 

”Miley? Sover du?” frågade Nate. Jag gav honom en irriterande blick och återgick till att knyta skorna. Jag hade fortfarande inte kommit över att han bjudit hit Zayn(och resten av killarna, men det som störde mig mest var Zayn) utan att ens fråga mig. Han visste säkert att jag skulle säga nej utan att tveka, och jag visste att han ändå skulle göra det, men ändå! ”Är du seriöst fortfarande arg på mig för att jag bjöd hit dom?” Jag ignorerade honom. 

”Herregud, du beter dig som en fem-åring.” Jag fnös och himlade med ögonen. Jag knöt sista knuten på skorna och tittade upp på killarna, som tittade konstigt på mig och Nate. Alla förrutom Zayn då, han var van vid det. Alltså att vi pratade svenska. Jag fnissade lite för mig själv åt deras miner, priceless. 

”It’s a tad sad that you won’t talk to me tho, I’ve got a surprise for you but...” Jag fnös än en gång, ännu en överraskning? I think I’ll pass. ”Are you sure? I know that she really wants to meet you.” sa han med ett leende. Jag visste inte om det var ett genuint leende, eller ett retsamt. Med tanke på våran historia, antog jag det sista. Dock klarar jag inte att inte veta saker, vilket Nate mycket väl vet om, så jag gav motvilligt in. 

”If it’s your so-called-girlfriend I will kill you and never talk to you ever again.” 

”You talked to me!” halv skrek han stolt och gjorde en high-five med Niall som satt brevid. Jag himlade med ögonen. Något jag insätt mig själv göra ofta nu för tiden. 

”Your an ass.” mumlade jag för mig själv, såklart hörde han och skrattade lite. 

”I’m pretty sure you won’t say that in a matter of seconds.” flinade han och nu var det min tur att vara förvånad. Var Nate snäll mot mig? No hard feelings liksom, men det hände inte ofta. Jag svalde nervöst och tittade runt på killarna. De alla hade ett stort flin på läpparna, till och med Zayn. Han såg lite nervös ut dock. Varför det? 

Inom några sekunder skrek Nate det namn jag aldrig någonsin kunnat ana.

SORRY för förseningen!! Har inga bra anledningar, har bara inte haft tid. 

Vem tror ni kommer komma? Och varför ser Zayn så nervös ut?

KOMMENTERA! :)