love will remember.

”Miley-” började han men jag avbröt honom direkt. 

”No I’m so sorry Liam. I shouldn’t have asked that, ofcourse Zayn doesn’t feel anything for me.” halvskrattade jag. ”It’s just... that comment that Harry made about Zayn beeing sad if I had a boyfriend.. And it just made me think that maybe, just maybe Zayn actually had some feelings but I forgot that I’m a bitch and a pain in the ass. So I’m sorry Li.” Vid det här laget kände jag hur tårarna brände innanför ögonlocken. Men jag gjorde allt för att hålla tårarna inne. Inte igen. 

”Mi-” 

”No Liam. It’s okay.” avbröt jag honom igen. ”You don’t wanna be mean, I get it. Zayn doesn’t feel anything for me. It’s cool. Thanks Liam. For saving me the embaressment of asking Zayn about it.” Jag log och vände på klacken innan, dels, Liam hann säga något, och dels innan tårarna började strömma ner för mina kinder, som nu var iskalla. För att vara i mitten av augusti, i Los Angels var det ovanligt kallt. Jag gick mot ingången till bowlinghallen men insåg att jag antagligen såg hemsk ut eftersom tårarna börjat rinna ner för mina kinder. Jag tittade mig snabbt runt och såg en liten ‘gränd’ som jag snabbt sprang in i. Jag lutade mig mot vägen och lät tårarna flöda. Vad har hänt med mig? Varför är jag så känslig hela tiden? Gråter, rodnar.. Det låter inte som mig. Eller i alla fall inte som den personen jag varit de senaste 2 åren. Inte sen innan... Zayn. Zayn, det är han som är problemet. Han var min första kärlek, min första riktiga pojkvän. Sånt glömmer man inte, även om man vill. Även om man försöker förtränga det. Med sprit, andra killar, till och med droger. Oroa er inte, det sist nämnda var bara 2-3 gånger. Inget fungerade. För stunden, visst. Men inte i det långa loppet. Varje gång jag tänkte på Zayn, såg honom på Tv, i intervjuer, hörde honom - ville jag bara bryta ihop och gråta. Gråta tills smärtan försvann, men det fungerar inte så. Jag insåg det efter ett tag, så jag bara gav upp. Stängde av känslorna. Som en knapp. Men saken är; det finns ingen knapp. Det ända men gör är att stänga ute känslorna, stoppa dom i en låda bak i hjärnan, och hoppas att dem stannar där. Hittills har det funkat. Hittills har jag inte behövt träffa honom. Men nu.. Nu träffar jag honom varje dag, och lär göra ett bra tag till. Och jag vet inte om det är en bra eller dålig sak? En del av mig vill kasta honom över en klippa för att han gjort mot mig. Hur dåligt han har fått mig att må. Men samtidigt vill en annan del bara glömma allt dåligt som hänt mellan oss, lägga det i det förflutna och bara att allt ska bli som innan. En del av mig..älskar honom? Nej, det kan jag inte göra. Nej, nej, nej, nej. 

Jag tog ett djupt andetag, torkade bort tårarna och tittade mig i spegeln jag hade i väskan. Jag såg okej ut, lite röda och puffiga ögon men ingenting stort. Jag kan skylla på att det är kallt ute. Head up, stay strong & fake a smile, right? Jag gick in i bowlinghallen och fick direkt syn på killarna, dom stod vid disken och fick skor. Jag tog ännu ett djupt andetag, drog på ett leende och gick fram till dom. 

”Seven and a half.” Alla vände sig förvånat om när jag sa det. Antagligen för att jag kom från ingenstans och det var helt random, men vad skulle jag säga? De alla gav ifrån sig frågade blickar. Jag himlade med ögonen och förklarade. ”My shoe size; Seven and a half. For the bowling-shoes.” Det såg ut som om de alla fick ett ‘aha’ moment, sen nickade dom och vände sig tillbaka mot disken och fortsatte beställa skor, och få skor. Först fick Zayn sina, sen Nate, efter det Louis och Liam, sen Niall, sist Harry och jag. Jag gick och satte mig vid stolarna där de alla satt och var pratglada och förväntsansfulla. Jag antar att om man är världens största pojkband så kan man inte göra det här varje dag. Så dom uppskattar det nog mer än vad andra kanske gör. Plötsligt såg jag en stor hand mitt framför ansiktet på mig. 

”Miley? Sover du?” frågade Nate. Jag gav honom en irriterande blick och återgick till att knyta skorna. Jag hade fortfarande inte kommit över att han bjudit hit Zayn(och resten av killarna, men det som störde mig mest var Zayn) utan att ens fråga mig. Han visste säkert att jag skulle säga nej utan att tveka, och jag visste att han ändå skulle göra det, men ändå! ”Är du seriöst fortfarande arg på mig för att jag bjöd hit dom?” Jag ignorerade honom. 

”Herregud, du beter dig som en fem-åring.” Jag fnös och himlade med ögonen. Jag knöt sista knuten på skorna och tittade upp på killarna, som tittade konstigt på mig och Nate. Alla förrutom Zayn då, han var van vid det. Alltså att vi pratade svenska. Jag fnissade lite för mig själv åt deras miner, priceless. 

”It’s a tad sad that you won’t talk to me tho, I’ve got a surprise for you but...” Jag fnös än en gång, ännu en överraskning? I think I’ll pass. ”Are you sure? I know that she really wants to meet you.” sa han med ett leende. Jag visste inte om det var ett genuint leende, eller ett retsamt. Med tanke på våran historia, antog jag det sista. Dock klarar jag inte att inte veta saker, vilket Nate mycket väl vet om, så jag gav motvilligt in. 

”If it’s your so-called-girlfriend I will kill you and never talk to you ever again.” 

”You talked to me!” halv skrek han stolt och gjorde en high-five med Niall som satt brevid. Jag himlade med ögonen. Något jag insätt mig själv göra ofta nu för tiden. 

”Your an ass.” mumlade jag för mig själv, såklart hörde han och skrattade lite. 

”I’m pretty sure you won’t say that in a matter of seconds.” flinade han och nu var det min tur att vara förvånad. Var Nate snäll mot mig? No hard feelings liksom, men det hände inte ofta. Jag svalde nervöst och tittade runt på killarna. De alla hade ett stort flin på läpparna, till och med Zayn. Han såg lite nervös ut dock. Varför det? 

Inom några sekunder skrek Nate det namn jag aldrig någonsin kunnat ana.

---

SORRY för förseningen!! Har inga bra anledningar, har bara inte haft tid. 

 

Vem tror ni kommer komma? Och varför ser Zayn så nervös ut?

KOMMENTERA! :)

 

KOMMER UPP SENARE IKVÄLL ELLER IMORGON BITTI! 

Detta har abslolut INGENTING med killarna, eller novellen att göra, men ni MÅSTE bara lyssna på Miley's nya backyard session, en cover av Jolene(orginalet är av Dolly Parton, som också är Miley's gudmor). Kan seriöst inte beskriva hur jävla bra det är, nästan lika bra som när hon uppträdde med Dolly herself, ni kan se det här. Inget kan slå det uppträdandet dock, så jävla bra att det inte finns! Men asså alla hennes Backyard Sessions har varit helt fenomenala, min personliga favvo är nog Lilac Wine dock är Look What They've Done To My Song perfekt så jag kan verkligen inte bestämma mig, hahaha :) Men det här blev myycket längre än tänkt, anledningen till inlägget var bara att ni verkligen borde lyssna för Miley's röst är fenomenal! :)

 

 

Så, tänkte köra skriva kort vilka alla i novellen är. Det är ju rätt så många? Kanske kan vara svårt att hålla reda på dom, men nu får ni veta lite mer om dom/uppfriska minnet :) Det lär ju dock komma in fler, men det här är hillils :) 

 

”It’s okay. I’m okay.” Hon skakade på huvudet.

”You may fool Zayn, and your brother. But I’m a girl babe, and I can see you’re not okay. So don’t say that you are if you’re not yeah? You can always talk to me, remember that boo. And you don’t always havet o be strong. It’s okay not to be okay.” hon log sanningsfullt och jag drog in henne i en kram. Det kändes bra att ha någon att lita på. Någon man kan prata med. En bästa vän. 

---

Jag slog igen skåpet och vände mig mot Cara som hade skåpet bredvid. 

"What's your next class?" frågade jag och lutade mig mot mitt skåp, lekandes med tuggumit i mitt rum. 

"Chemistry. You?" Hon log lite när hon sa Kemi för tydligen var kemi läraren en riktig hottie. 

"Music." Jag älskade musik. Att sjunga, spela, skriva, allt. Har alltid gjort och kommer nog alltid göra det. Dock har nästan ingen hört mig sjunga, förrutom typ Nate, mamma, Ronnie och Zayn. I mina öron har jag inte världens bästa sångröst, men jag har fått komlimanger av dem få som hört mig. Fast det var nog för dom inte vågade säga något annat... Jag kan spela instrumment också; gitarr, piano och trummor. Gitarr har jag kunnat spela så länge jag kan komma ihåg, piano lärde jag mig i skolan vid 13 års ålder och trummor är jag självlärd på eftersom Nate hade det i sitt rum som yngre och såklart kunde jag inte hålla mig undan dem. Och skriva? Från början var det bara något kul och då betydde texterna ingenting. Men med tiden har det utvecklats och nu är det något jag brukar göra när jag mådde dåligt, eller bara kände att jag behövde prata av mig men hade ingen att prata med.. Såklart var inte allt deprimerande, det vara glada låtar också. Ungefär som en dagbok, bara i sångform. 

"I feel sorry for you." Hon flinade överlägset.

"Looks like it." Jag himlade med ögonen. "But why?" 

"The teacher, Mrs. Danforth, is the biggest bitch ever. Everyone hates her." Jag suckade. Kul att mitt favorit ämne skulle förstöras av någon gammal sur tant. 

"Ugh. Well, I gotta go babe." Hon nickade och vi kramades innan vi gick åt separata håll. "Wait, Cara!" skrek jag och vände mig om. Hon stannade och tittade över axeln. "Where's the music room?" Hon flinade och skrattade till lite.

"Room 317, right next to the art room and almost by the Cafeteria." Jag log.

"Thanks babe!" Han log tillbaka och fortsatte gå. Jag gick igenom den långa korridoren, mina höga klackar klackade högt på stengolvet så det ekade i hela korridoren. Inte en kotte syntes till, antar att jag var försenad? Förlåt, men det är inte lätt att hitta andra dan! Jag började halvspring och jag kunde se bildsalen, och eftersom musiken var precis brevid så var jag nära. Jag öppnade sakta den mörk blåa dörren, försökte göra så lite ljud som möjligt. Men såklart funkade inte det. Allas ögon hamnade på mig samma sekund som jag klev in i klassrummet. Jag stängde igen dörren och vände mig om mot allas dömande blickar. 

"Late the first school day Mrs. Cyrus. Good job." sa den mörk håriga tjejen längst fram i salen. Läraren antog jag, efterson hon visste vad jag hette. Hon såg väldigt ung ut för att vara lärare, 23? 25 högst. Jag hade väntat mig nån gammal tant i 40års åldern med skrikit rosa läppstick som skulle spela Rolling Stones för oss och övertyga oss om att det är bra. Hon, såg dock inte ut som det. Sträng, ja. Men annars var hon vacker. Brunt, halv långt hår, mörk gröna ögon, rätt så blek, fint blek dock, inte läskigt. Ett par jeans, en randig tröja och vita Converse. Enkelt, men snyggt.

"I'm sorry, it's not easy to find the first day." Hon höjde ögonenbrynen som att säga 'okej, men gör inte om det' och vände sig mot tavlan där det stog Melissa Turner. Så hon hetter Melissa. Jag gick och satte mig på den enda lediga platsen, raden längst fram. 

"Most of you had me last year, so you know me. But for you who doesn't.." började hon och vände sig om. "I don't accept students beeing late. And I have no problem writing you a detention note. But, it's the first day so it's okay. It better not happen again tho." När hon sa det sista tittade hon på mig och jag nickade. "Okay so, we have some new students this year. So I'll tell you a little bit about me. My name is Melissa Turner. I'm 24years old and I'm from Tenesse. I've worked as a teacher for 3 years, two of them beeing here. I studied at NYU. I cannot sing but I do it anyway." 

"You sing great Mrs. Turner!" skrek någon bakom mig. Jag vände mig om och.. No way?! Tyler. Han flinande när våra blickar möttes och blinkade med ögat innan han lutade sig bakåt. Ugh great! Nu går jag i samma klass som idioten också. Men, är inte han ett år äldre än mig? Aja. Jag suckade och vände min uppmärksamhet mot Melissa - Mrs. Turner. Hon flinade.

"And flatter doesn't work." Alla i klassen skrattade lite. "Anyway, let's get right down to bussness okay? Good. So, as a tradition we have a Christmas/Winter show every year here. And this year is no exeption. The audition next week, friday, after school. You can sing, dance, act, play an instrumment - almost anything. So if anyone's interested, you can sing the list that will be up sometime this week, by the cafeteria. Now, does anyone have anything they wanna share? A song? Learnt a new instrumment?" Alla satt tysta. "Oh come on guys! I know y'all are great. Don't be shy." Fortfarande tyst. Hon suckade. "No one? Allison?" Hon tittade på den blonda tjejen brevid mig. Hon skakade på huvudet. "Nick?" Killen med en lite Zayn-aktigt frisyr, fast mörkblond, skakade på huvudet. "Jamie? Come on." Det var tjejen med långt mörk brunt hår, bruna ögon och lite asiatiskt utseendé som satt brevid Tyler. Hon hade på sig en hög midjad svart kjol med hängslen, en ljus rosa tub top och ett par höga svarta klackar. Skolans Diva antar jag. Hon log ett överdrivet leende och gick fram. 

 

 

 

 Helt plötsligt ringde det på dörren.

”Nate! Det ringer på dörren!” skrek jag till Nate som var på övervåningen.

”Ja men öppna då!”

”Jag orkar inte, kom ner och öppna!”

”Men herregud, du är där nere och jag är här uppe. Öppna bara den jävla dörren!!” jag suckade och gjorde en grimas mot taken, varför vet jag inte för det är ju inte precis så att han kan se igenom golvet. Jag reste på mig och gick mot dörren. Jag öppnade den och fick världens chock. Jag vred obekvämt på mig innan jag la handen på höften, drog handen igenom håret och fuktade läpparna innan jag gav honom en ’euw’ blick innan jag pratade:

”What the fuck are you doing here?”

---

”Nice to meet you too, Miley.” sa han sarkastiskt. Jag svalde hårt och knöt mina nävar för att inte slå till honom här och nu

.”I asked why the fuck you are here, Zayn?”

”Woah, easy there tiger.” flinade han. Jag gav honom en mördande blick. ”Are you really gonna hate me forever?”

”Yes.” Han himlade med ögonen. ”I’ll ask you once more before I shut the door in your face okay? Why are you here?” Jag artikulerade de sista orden överdrivet mycket och höjde på ögon brynet.

”Guess your brother haven’t told you?” Jag tittade frågandes på honom. ”I asked your brother if me and the boys could stay here for a while, and he said yes. So I guess I’m your new roomie.” sa han och log ett retligt leende. Jag tittade på honom med stora ögon, blundade ögonen och räknade sakta till 10 innan jag slog upp dem igen och gav Zayn ännu en mördar blick.

”NATE!! GET YOUR ASS DOWN HERE, NOW!!!” skrek jag för full hals. Ilskan kokade inom mig. Han vet hur mycket jag hatar Zayn. Han vet hur mycket han skadade mig. Han vet allt som hänt mellan oss, och ändå bjuder han in honom. Snäll bror man har va? Inte direkt.

”WHAT? Has something happend?!” han kom flygande nerför trappan, med en orolig blick.

”Care to explain this?!” jag pekade på Zayn och spände käkarna.  Hon log stort innan han gick fram till Zayn och gav honom en kram och gjorde något töntigt handslag.

”Hey dude! What are ya doing here already?”

”We had to take an earlier flight cause of the fans. Hope it’s okay?”

 

”Of couse man, you're always welcome!”

”No!” skrek jag vilket fick bådas uppmärksamhet. ”It’s not okay Zayn. You’re not welcome here!!” skrek jag och Zayn tittade förvånat på mig. Han var…rädd?  Okej, jag kanske var lite oförskämd, men han förtjänade det.  Han förstörde mitt liv. Eller gjorde han egentligen det? Om man tänker efter, så hade det inte varit för Zayn hade jag fortfarande vara den där blyga tjejen. Tjejen med 0% självförtroende. Tjejen som aldrig vågade säga emot någon. Hon som hatade uppmärksamhet. Hon som mådde dåligt, men sa aldrig till någon för hon trodde att dom skulle döma henne. Att dom skulle lämna henne. Tack vare Zayn, var jag inte henne idag. Inte på två år. Nu var jag tjejen som vill synas. Tjejen som alla visste vem hon var.  Hon som sa sin åsikt no matter what, och inte lät någon trampa på henne. Tack vare Zayn var jag en…bitch.

”Men ge dig Miley!! Zayn är en kompis, såklart ska han få sova här. Vare sig du vill det eller inte!” Jag tittade storögt på honom. Han ögon speglade inte en uns av ånger, eller dåligt samvete. Wow.. Jag kände hur mina ögon började vattnas men blinkade snabbt några gånger för att få bort det, innan jag öppnade munnen:

”Och jag då?! Jag är din syster, Nate!! DIN SYSTER! Du, om någon, vet hur jävla mycket jag hatar Zayn. Hur mycket han sårade mig. Hur mycket jag grät! Han förstörde mitt liv Nate! Och jag har mycket tydligt sagt att jag aldrig någonsin mer i mitt liv vill se honom, och du bjuder hit honom och låter honom bo här, hur länge han vill. Utan att ens nämna ett skit om det? Tack, tack så jävla mycket. Känns bra att veta att du bryr dig om mig och hur jag känner. ”En tår rann ner för kinden, och jag lät den. Jag orkade inte leka stark just nu. Jag har gjort det så länge. Så mycket har hänt, men jag har inte gråtit. När jag åkte hit, till USA. Det var inte enkelt. Så långt från. Men jag är ju ’den starka tjejen’, right? Fast vet ni vad? Jag är inte stark. Inte ens i närheten. Varför tror ni jag festar så mycket? Dricker så mycket? Är så bitchig mot 90% av alla jag träffar? Inte för att jag är sån som person, det är för att jag inte har lätt att släppa in nya människor i mitt liv. Jag vet att någon gång kommer dom svika mig. Kanske inte idag, inte imorgon, men en dag. Men Cara då? Jag vet inte. Det var bara något med henne som fick mig att känna mig trygg. Hon påminner om Ronnie. Kul och galen, en som man kan festa och go crazy med. Men samtidigt någon som man kan prata känslor med, någon som kan ge en råd. Plus att hon inte heller haft det helt enkelt här i livet, från vad hon berättat. När hon var 9 skildes hennes föräldrar, och hon fick bo med sin pappa, som aldrig var hemma, eftersom hennes mamma tog droger och var en alkis.  Vid 15 års ålder gifte hennes pappa om sig, med Dana’s mamma. And as you know, så hatar Dana Cara, och Cara hatar Dana. To say the least. Så hennes liv är inte heller en dans på rosor.

”Mi-” började Nate men jag vände på mig och sprang ut, förbi Zayn och skulle precis springa ut från Megans tomt när jag helt plötsligt hamnade på marken. En smärta spreds sig i min nedre rygg och rumpa.

”Aow..” mumlade jag och la handen på ryggen.

”Oh shit..” mumlade en röst, med brittisk accent. Först då insåg jag att det stod någon framför mig, halvt lutad neråt. ”Are you okay?”

”Can you break your ass?” Han skrattade till och jag tittade upp och möttes av två förtrollande vatten blåa ögon. Louis Tomlinson.

 

”I don’t think so.” Han sträckte ut en hand som jag gärna tog emot, och drog upp mig på två fötter igen. När jag väl stod upp igen log han och stäckte fram handen igen. ”I’m Louis.”

”I know.” flinade jag och han flinade tillbaka. ”I’m Miley.”

”Ah! You’re Zayn’s friends sister right?” Zayn’s kompis syster. Wow, that’s a first. För två år sen hade det varit Zayn’s bästa kompis, Zayn’s kompis eller Zayn’s flickvän. Men nu var jag bara Zayn’s kompis syster.

”I guess so.” Jag klämde på ett leende. Vilket inte var det lättaste eftersom jag gråtit för bara några sekunder sen. ”Look it was nice to meet you Louis, but I really need to go. I guess I’ll see you in there since you’re staying here for God knows how long.” Jag log sarkastiskt.  Han ignorerade mitt bitchiga beteende och började prata med ett flin:

”Are you gonna leave wearing that?” Jag tittade ner och insåg att jag fortfarande bara hade på mig Nate’s förstora skjorta och mina knähöga strumpor. Hade jag stått framför Zayn, och nu Louis i knappt några kläder alls? Jag kände hur mina kinder hettades till lite. Gud vad var  det med mig idag? Gråter? Rodnar? Det händer inte ofta.

”Well, the person I’m going to live just there.” Jag pekade på huset precis brevid, aka Cara’s hus. Han nickade.

”See you later then?” Jag nickade och gick mot Cara’s hus, som var otroligt stort. Större än Megans, vilket var stort. Jag plingade på och inom några sekunder stod Dana i dörren, men ett flin på läpparna när hon fick syn på mig. Han la handen på höften och höjde ögonbrynet i en frågande gäst. Jag himlade med ögonen.

”Can I talk to Cara?”

”Sorry, we don’t let in whores.”  Hon log, stolt över att hon kommit på något så bra att säga.

”But you live here?” Hennes ögon spärrades upp, sedan smalnade och jag såg hur hon spände sina käkar. Jag halv skrattade lite och gick förbi henne, upp för trappan och knackade på Cara’s rum.  Lyckligtvis kom jag ihåg vilket rum Cara hade. En av de få sakerna jag kommer ihåg från i fredags.

”What?!” Hon trodde väl antagligen att det vara Dana eller nån.

”It’s me babe.” log jag. Jag hörde fotsteg och inom nån sekund stod Cara där, ett stort leende på läpparna.

”Hi!” Hon drog in mig i en kram och jag kramade tillbaka. Jag pustade ut. Hon avslutade snabbt kramen och tittade frågandes på mig. ”What’s happend babe?” Hur visste hon?

”Nothing..” Han gav mig en seriös blick och jag suckade. ”Okay fine, I’ll tell you. But, you have to promise that you won’t freak out okay?” Hon tittade förvånat på mig med nickade sedan. Vi gick in i hennes rum och satte oss på sängen.  Jag andades in och ut för att förbereda mig. Jag hade aldrig berättat det här för någon. Förutom Ronnie då.

”Okay seriously Miles, you’re freaking me out. Have you killed someone or something?” Jag skrattade och skakade på huvudet.

”No. But promise you won’t tell anyone?” Hon nickade. ”And promise you won’t run straight to my house?”  Hon nickade än en gång, denna gång lite mer misstänksam. ”Okay well… I don’t know how to say this.. uhm..”

”Oh my God Miley! Just spill it!” halv skrattade hon. Jag himlade med ögonen men började prata igen:

”Well basically, One Direction are staying at my house..”

”WHAT?! HOW?”

”Well, as you know – I lived in England for 6 years. Did I ever tell you where in England?” Hon skakade på huvudet. ”Bradford. Right next to Zayn Malik.”  Hennes ögon blev stora som tefat men hon fortsatte vara tyst, så jag kunde fortsätta berätta. ”And well, he’s a charming and good looking boy and how could you not fall for him? Anyways, we hit it off. Just as friends, in the begining. But I’d always had a thing for him. Why wouldn’t you? So one year, I had just turned 15, something finally happend. Uhm, we… we kissed. And kinda explained out feeling for each other? Anyway, we kinda became a couple, I think. It was complicated, but I loved him. And he loved me. Or, atleast I thought so. Eh, so one day, it was one of mine, and Zayn’s friends party, I… Wait I forgot to tell you about Andie. She was my best friend at the time, she was almost two years older but we were great friends. So yeah, at the party I saw Zayn and Andie.. making out. And my heart broke. But I was naive you know? I was like ’they’re just drunk’ and ’they don’t know what they’re doing’, so I just shrugged it off cause I loved Zayn. And Andie was my bestfriend, who I also loved. But, it happend again, and again. I saw them kissing like 8 times. So the day I was gonna go to Zayn and confrontate him about it all I…I-I s-saw them o-on h-his-s-” Jag kunde inte avsluta meningen. Det gjorde för ont. Tårarna strömmade ner för kinderna. 

Cara drog in mig i hennes famn och drog mig över ryggen medans jag grät okontrollerat.

”I’m sorry babe.” Jag skakade på huvudet och torkade bort några tårar på ärmen.

”A-and I haven’t-t talked-d to Zayn since c-cause we m-moved back t-to Sweden a-and he audit-tioned-d for the X Factor-r and w-well th-he rest is h-history.” stammade jag fram och Cara drog hårdare runt mig.

”Shh. It’s okay babe. He’s a jerk, even if it was years ago okay?” Jag nickade och släppte taget om henne. Jag klämde på ett leende.

”It’s okay. I’m okay.” Hon skakade på huvudet.

”You may fool Zayn, and your brother. But I’m a girl babe, and I can see you’re not okay. So don’t say that you are if you’re not yeah? You can always talk to me, remember that boo. And you don’t always havet o be strong. It’s okay not to be okay.” hon log sanningsfullt och jag drog in henne i en kram. Det kändes bra att ha någon att lita på. Någon man kan prata med. En bästa vän. 

---

Woho! Drama! ;) 

 

 

Ska återgå till skrivandet nu. 

 

xoxo

 

”So, are you okay now? Frågade Megan när vi börjat gå.

”Yup, healthy as ever.” log jag. Ingen idé att berätta om allt Dr. Martin sa. Då skulle dom bara tvinga mig att äta en massa och gå och villa, vilket jag inte kände för. När vi kom ut från sjukhuset möttes jag av en massa blixtar. Som ren reflex flög min hand upp och skymde mina ögon. För en sekund undrade jag vad i helvete dom gjorde här, sen kom jag ihåg att min moster var Megan Fox. Inte alltid det enklaste. 

---

 

Idag var dagen. THE day. Eller igentligen var det ju inte en så big of a deal. Det var väl mest pirrigt, nervös och hjärtklappande osv osv. I alla fall, idag var dagen då jag började skolan här i LA. Hollywood High School. En chans att börja om, starta ett nytt liv, en ny identitet. Hur skulle man vara då? Bitchen? Den snälla? Plugghästen? Teachers pet? Bad girl? Tjejen som satt längst bak med musik i öronen och ingen brydde sig om? Okej, den sista var inget alternativ. Men vi får väl se hur det blir, ta dan som den går liksom.

I lördags gick jag ut och sprang efter sjukhus besöket. Bad girl eller? Nej, men att bara sitta hemma och göra ingenting är inte mig. Även om jag nyss varit på sjukhuset. Fast nu i efterhand kom jag på att Megan har ett gym som jag kunde gymmat i… Jaja, gör det nästa gång.

Och igår? Det var en händelserik dag… Det började med att jag blev väckt av Cara som kom instormande med en ”viktig” nyhet. Den var inte viktig alls låt mig säga. One Direction kommer till Los Angeles idag. Wow omg I’m dying I really really really need to meet them omg they’re so hot omg I’m dying. Eller inte.När jag äntligen fick henne att hålla tyst om One Direction, frågade jag henne om festen i lördags, då hade hon bara flinat. Tydligen, hade jag blivit helt crazy och hoppat i poolen, med kläderna på, låtit folk dricka bodyshots av mig(dubbelmoral much?), gått lös på dansgolvet och suttit och hånglat med Tyler killen i timmar, bokstavligen. Och sen när jag fick reda på att Tyler går i samma skola som oss ville jag sjunka ner genom marken. Dock, så var den populäraste i skolan. Ni vet? The guy every girl wants and every guy want to be. Så det kanske inte var så dåligt.

Sen så åkte jag, Nate och Megan och handlade till mitt rum, och till Nate’s rum såklart. Så nu är det bestämt hur det ska se ut, och imorgon borde det vara klart eftersom det tydligen finns super tapetserare och sånt här i LA. Så det ska bli skönt med ett eget rum, och inte behöva sova i ett gäst rum som nån gäst. Eller asså, vi är väl igentligen gäster, dock ska vi ju bo här ett rätt så bra tag. Några år liksom. Så, då hoppas jag inte att Megan klassificerar oss som gäster. Juste, apropå Megan; jag och Nate bor nu ensamma. Japp, Megan var tvungen att åka för att spela in nån film och skulle vara borta i minst 2 månader innan hon fick någon paus. Det här var nog det mamma menade med: ”Ja, för henne kan man ju lita på.”. Men det blir bra, det är ju inte som om vi aldrig varit hemma själva. Kanske inte i 2månader, men det blir bra! Jag har ju Nate right?! Okej kanske inte bästa sällskapet eftersom vi ofta bråkar som två småbarn om den sista biten godis men… Vi får få det att funka.

 

Jag drog på mig en halvt genomskinlig vit blus med fin brodering, ett par svarta läder jeans och slängde på mig en massa smycken, inklusive överdrivet mycket armband på båda armarna. Jag kollade klockan på mobilen, 08:53. Vi började skolan kl. 10 och jag skulle möta Cara halv, så jag behövde inte stressa. Vilket var extremt skönt eftersom jag ofta är den som är ute i sista minuten, med allt! T.ex. ett år, så kom jag på den 23:dje December att jag inte hade någon present till varken Nate eller en av mina, dåvarande, bästa vänner Anton så jag fick springa och handla då. Visste ni att det knappt finns något öppet klockan 18 dagen innan Julafton? Jag, gjorde inte det. Låt oss bara säga att ingen av dom blev särskilt nöjda. Dock återgäldade jag dom året efter. Så alla blev glada.

Jag gick in i badrummet, som btw var ovanligt stort för att vara i ett gästrum, och sminkade mig enkelt. Maskara, rouge, ögonbrynspenna, läppglans och en guld/glittrig ögonskugga, simple but effective. Jag tog ur flätorna jag hade ifrån igår och drog borsten genom håret, så att vågorna såg lite mer stylish ut. Jag tog fram en väska ur resväskan som fortfarande stod öppen på golvet med kläder utspridda över den, och golvet, och la ner mobil, lypsyl, cigaretter + tändare och plånboken eftersom jag hörde Cara nämna något om ”Starbucks efter skolan” eller något liknande. När jag kom ner i köket satt Nate framför tv:n med en skål flingor i famnen och tittade på typ Nalle Puh eller nåt. Man kan inte tro att den killen är 19, det ska jag säga er. Jag skrattade för mig själv innan jag tog fram en flaska vatten och en apelsin ur kylen. Jag slog mig ner bredvid Nate med en duns som fick honom att hoppa till.

”Ska du inte äta mer?” sa han med blicken klistrad på tv:n igen.

”Du frågar det varje morgon och jag svarar alltid samma sak. Dags för något nytt att prata om?” jag började skala apelsinen och Nate ryckte på axlarna vilket fick mig att himla med ögonen. Vi satt under tystnad i några minuter. Nu var det Dora på tv. Jag suckade och tog fjärrkontrollen som låg på bordet och bytte till MTV. Jag möttes av två skrattande Vinny och Pauly. Jag log stort och åt ännu en apelsin klyfta. Jersey Shore är seriöst det bästa programmet  på denna jord. Okej, det och The Vampire Diaries, men allvarligt. Jag skulle kunna titta på det varje minut av varje dag i resten av mitt liv.

”Ey! Jag tittade på det där!” skrek Nate några sekunder senare. Gud, den killen var verkligen trög.

”På Dora? Verkligen? Har du nån weird crush på henne eller?” Han himlade med ögonen.

”Det är lärorikt.”

”Ja juste, jag glömde bort, du är fem.” Han suckade och lutade sig tillbaka.

”För Jersey Shore är så mycket bättre? Dom festar, dricker och har sex. Wow. Varför tittar du ens på det? Det är ju ändå typ ditt liv.” flinade han.

 

Jag gav honom en ’bitch’-blick och reste på mig. ”Åh kom igen! Var inte så barnslig! Jag skojade ju, kom igen Miley!” Jag ignorerade honom och kollade igen på klockan, 09:23. Jag suckade men sprang upp och hämtade min väska och ett par skor, svarta Dr. Martens. Jag drog på mig dom, rättade till kläderna lite och puffade till håret för lite volym innan jag gick ner igen, ignorerade Nate och gick direkt ut genom dörren. Jag hörde hur han skrek ”Hej då till dig också!” vilket fick mig att flina. Jag drog upp en cigg och tände den. Jag drog in ett bloss och lät det sippra ut genom näsan sakta. Det var konstigt, men en cigarett kan göra så mycket. Man blir liksom helt lugn och alla problem försvinner, i alla fall för nån minut. Precis när jag slängde den i marken och skulle fimpa den hörde jag hur Cara skrek mitt namn bakom mig. Jag vände mig om och log, hon hade på sig en kort blå klänning, ett par nude ballerina skor, en svart axelväska och hennes långa röda hår hängde vackert över hennes axlar. Vid första syn kan man verkligen inte tro att hon är en sån ’bad girl’, hon ser ur söt ut och oskyldig ut.

”Hey!” hon kramade om mig.

”Hi!” sa hon och vi började gå. ”So, are you excited to start a new school?”

”Little bit. Mostly nervous, like what if no one likes me?” halv skrattade jag. Man kan inte tro det nu för tiden, men när jag var mindre var jag världens mest osäkra person. Inte för att jag har världens själv förtroende nu, jag är fortfarande osäker.

”Are you serious?!” jag nickade och ryckte på axlarna. ”Babe, you have nothing to worry about, at all. You’re funny, and nice. Plus you’re smoking, so there’s nothing to be nervous about!” log hon och jag gav henne en kram.  Det kanske inte var värsta grejen, men att hon sa så betydde mycket för mig.

 

-

 

Jag satt och stirrade rakt fram på Mr. Danforth, min mentor, som stog och babblade om hur bra det här året skulle bli och hur taggade alla borde vara och bla bla bla. Ärligt talat hade jag slutat lyssna när han började prata om hans privat liv. Too much info liksom. Han var snygg dock. Vilket alla i den här jävla stan verkade vara.

Jag vaknade ur mina tankar när Cara petade till mig i sidan. Jag skakade på huvudet och tittade irriterat på henne men hon pekade på Mr. Danforth som log mot mig, det var då jag insåg att jag hade allas blickar på mig.

”Mrs. Cyrus - Fox, would you like to tell us a little about you?” log han och jag nickade ett awkward leende innan jag gick fram till honom.

”It's just Cyrus." log jag och fortsatte: "Uhm.. So my name’s Miley, I’m 17, turning 18 in a couple of months and I’m from Sweden.”

”So that’s why you’re hot!” skrek nån kille och hans ’gäng’ skrattade och gjorde high-five med honom. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet. ”It is true then. That everyone from Sweden is hot.” Är seriöst det lamaste någon kan säga, så töntig. Dock hat jag hört det ett antal gånger.

”And… Uhm I don’t know what else to say.” skrattade jag och Mr. Danforth log.

”Your lastname? Fox? Are you relate-”

 

”To Megan Fox?” fortsatte jag och han nickade. ”Yup. She’s my aunt.” log jag. Killarna i klassen busvisslade och jag skakade än en gång på huvudet innan jag gick och satte mig igen.

10 min senare gick jag och Cara i korridoren, på väg till lunchen.

”So, how’s your first day been?”

”Good.”

”Only good?” flinade Cara.

”Yet. We’ve had one class and been here for like 1h, haven’t done or seen that much yet.”

”Right!” skrattade hon. ”But, the is gonna become a lot better cause you’re gonna meet my best friends!” log hon.

”I’ve met them..” sa jag fundersamt. Dana och Amanda, eller? Hon tittade på mig med en frågande blick. ”Dana and Amanda, or…?” Hon skrattade högt.

”No! No, no, no, no!! Haha, no! Dana is my halfsister, and Amanda is like her puppy. So no, they’re not my bestfriends. Far from!” log hon och allt föll på plats. Jag hade tänkt att det var lite konstigt att hon skrattade, och var spydig mot sin bästa vän. Men nu förstod jag.

”I get it now!” halv skrek jag och Cara bara skrattade och vi gjorde armkrock. När vi kom in i matsalen gick vi direkt till maten, dock såg det ungefär lika aptitligt ut som spya, så vi hoppade det och gick till mat bordet där, vad jag gissade var Cara’s bästa vänner satt.

”Guys, this is Miley.” de log tillbaka. ”Miley, this is Penelope.” log Cara och pekade på mörkhåriga tjejen. Hon var vacker. Otroligt vacker! Hon hade lite sotade ögon, läppglans och lätt sminkade kinder. Penelope log och skakade hand.

”Call me Nelly. Nice to meet you Miley.”

”Nice to meet you too, Nelly.” jag blinkade med ögat. Hon skrattade till och Cara fortsatte.

”And this is Elyse.” hon pekade på den ljusa tjejen med blondt hår. Wow, hon var också vacker. Löjligt vacker!

”Hey! Nice to meet you Miley.”

”Nice to meet you too!” log jag tillbaka. Jag och Cara satte oss ner och innan länge var konversationen igång.

 

-

 

Jag slog mig ner i soffan med en duns. Äntligen hemma. Resten av skola dagen hade gått bra. Vi hade bara en till lektion, vilket bara var en massa prat igen och en massa info papper så det var skönt. Efter skolan gick vi som planerat till Starbucks snabbt, bara jag och Cara dock eftersom Penelope och Elyse hade Cheerleeding träning. Tydligen skulle Cara också haft det, men hon hade ’ont i benet’. Aka hon var bara för lat, haha. Kanske skulle man börja med cheerleeding? Iaf, när vi satt på Starbucks så kom Tyler och va den idioten Cara sa att han var. Och eftersom han kom ihåg festen var han en ännu större idiot. Orkar inte ens gå in på det. Han var bara ett ass-hole helt enkelt.

Just nu satt jag i soffan i en av Nate’s skjortor, halv knäppt, ett par knä strumpor och ett par trosor, ofc. Jag hade precis kommit ut ur dushen, så jag går inte runt så här hela tiden.

Jag satte på tv:n och MTV var fortfarande på, nu var det Awkward. Det är väl helt okej…

Helt plötsligt ringde det på dörren.

”Nate! Det ringer på dörren!” skrek jag till Nate som var på övervåningen.

”Ja men öppna då!”

”Jag orkar inte, kom ner och öppna!”

”Men herregud, du är där nere och jag är här uppe. Öppna bara den jävla dörren!!” jag suckade och gjorde en grimas mot taken, varför vet jag inte för det är ju inte precis så att han kan se igenom golvet. Jag reste på mig och gick mot dörren. Jag öppnade den och fick världens chock. Jag vred obekvämt på mig innan jag la handen på höften, drog handen igenom håret och fuktade läpparna innan jag gav honom en ’euw’ blick innan jag pratade:

 

”What the fuck are you doing here?”

---

There. Lovade ju det på lördag(aka idag), lite sent men bättre än aldrig! ;)

Och jag vet att jag sa att killarna skulle komma in nu, men vi kör på lite mystik istället ;) 

 

Vem är det som står utanför dörren? 

Minst 3 kommentarer för nästa kapitel nu.

 

xoxo