love will remember.

”Oh come on, it’s the first night here. Let’s get crazy!” log hon och puffade mig i sidan. Jag skrattade och tänkte. Bara idag skulle väl inte förstöra något? En kväll? Nej.. Plus att skolan började ju inte förens om 2 dagar, så det är ingenting att oroa sig för.

”Okay, fine.” log jag. Hon pep till och drog in mig i huset och ut på baksidan igen. Okej. Få se hur det här går.

Bom. Bom. Bom.

Jag suckade, vände på mig och drog kudden över huvudet.  Det bankade igen och jag visste ärligt talat inte om det bara var inne i mitt huvud eller om någon verkligen stod utanför mitt sovrum och bankade på dörren.

”Miley, gå upp för fan! Klockan är halv 2!!” skrek Nate och stampade in i rummet.

”Ugh, gååå….” mumlade jag in i kudden.  Han fnös och drog av mig täcket.

”Men va fan gör du?!” skrek jag och hoppade upp ur sängen. Wrong move. Det började snurra i hela huvudet, ögonlocken började fladdra, jag kände hur hela kroppen gav vika och innan jag visstevad som hände så kände jag hur jag ramlade ihop och allt blev svart.

-

”Miley! Miley, come ’ere! I want ya to meet someone!” skrek Cara, verkligen packad. Men jag ska väl inte döma? Jag var minst lika full. Jag log och vinglade över till henne och nån random snubbe. Hennes kille kanske? Han var snygg i alla fall! Rå snygg! Rufsigt brunt hår,  väldefinierad käklinje och gröna/hazel bruna ögon to die for!

”Yea?” Jag slog mig ner i stolen brevid dem och tog en sip från min drink. Vodka – Redbull tror jag?

”This…” hon ställde sig, på vingliga ben, upp från killens knä hon satt i och pekade i stället på honom. ”Is Tyler. Tyler, this is Miley. ” hon log nöjt och både jag och Tylertittade båda frågandes på henne.

”And? Is he your boyfriends or something?” Båda började skratta och Cara skakade på huvudet ivrigt.

"No!"

”No,no,no,no,no! He’s just a friend. Or not really a friend, he’s a duche.” Hon viskade det sista, eller inte egentligen men. Dock tror jag inte att Taylor Tyler hörde, han var för fokuserad på tjejerna som låg på baren och killarna drack body-shots av. Hur lågt självförtroende får man ha? Att känna att enda uppmärksamheten man får av killar är om man drar av sig kläderna och låter killar dricka sprit av en. Pfft, patetiskt.

”But he’s hot and I thought you two might hit it off.” flinade Cara.

”So you mean you wanna set me up with a douche?”

”No. Well yes.. But he’s hot!! Come on, you know you want toooooo…” Jag tänkte efter, han var ju snygg. Och ingen av oss skulle komma ihåg det dagen efter så vad är det värsta som kan hända?

”Fine.” Cara gav ifrån sig ett skrik. ”But I’m not gonna sleep with him if that’s what you th-” började jag men insåg att hon redan var borta och Tyler satt och tittade på mig med ett självbelåtet flin. Normalt hade jag gått därifrån direkt. Dock var jag full nu, så…

Jag gick och satte mig i hans knä.

”Hi.”

”Hey.”

”So you’re swedish ey?”

”Yup.” Man tror att ett samtal mellan två extremt berusade personer skulle vara lite mer intressant, men nej då. Nykter som berusad, jag vara alltid socialt awkward. ”And you’re english am I right?”

”Great ear I see.” flinade han.

”I lived in England for six years. Besides, your accent isn’t really hard to spot - a classic London boy.” flinade jag och blinkade med ögon. Han log och la handen på mitt lår. Jag tittade ner på hans hand och bet mig i läppen. Innan jag visste ordet av så möttes våra

läppar, och nästa sekund satt vi och hånglade – råhånglade.

-

Mina ögon fladdrade sakta upp och jag möttes av ett starkt ljus, vilket fick mig att stänga dem direkt igen.

”Miley?” hörde jag hur en bekant stämma sa.

”Megan?”

”I’m here Miley, it’s okay.”  Jag öppnade ögonen igen, och som tur var så var det starka ljuset inte längre där. Det var väl antagligen en lampa.  Jag tittade runt: Megan stod bredvid sängen och höll min hand, Nate stod borta vid dörren och pratade med någon jag bara såg ryggen av – någon med en vit rock, antagligen en doktor. Väggarna var vita, precis som golvet…och alla möbler – bordet och stolarna i hörnet, det rullande boret bredvid sängen, där det också stod lite, inte så aptitlig, mat och ett glas vatten. Inte deppigt alls…

”Why am I here?” Jag kände hur min hals var torr, så jag sträckte mig efter vatten glaset. Det var först då jag insåg att jag hade en en nål i armen, och en slang som ledde upp till någon maskin som innehöll nån slags vätska.

”You fainted.”

”You don’t say?”

”See you haven’t lost your sence of humor.” flinade Megan. ”Here, talk to the doctor.” En lång, ung man med brunt hår, gröna ögon och solbränd kom fram bakom Megan, damn han var snygg! Wow, han såg inte ut att vara gammal. 23, 25 högst?

”Hello Miley, I’m Dr. Martin. But you can say Zack.” log han och sträckte fram handen. Jag skakade den och log tillbaka.

”So, Dr. Ma- Zack. Why am I here?”

”Well… ” Han vände sig mot Megan och Nate. ”Can I talk to Miley in private?” De nickade och han log tacksamt. När de var ute ur rummet vände hans sig mot mig igen. ”Can I?” frågade han, och nickade mot sängen. Jag nickade och han satte sig ner. I vad som kändes som en evighet satt vi bara där, jag höll på med mina fingrar och tittade runt i rummet, överallt utom på honom. Han satt och tittade ut genom fönstret. Solen sken. Tänk att sitta ute vid poolen, musik i öronen, läsa en bra bok - innan man hoppar i poolen och bara njuter. Gud, det skulle vara skönt. Men nej, istället ligger jag här inne, på ett tråkigt sjukhus, av någon anledning som jag inte ens vet. Juste, jag skulle få reda på varför jag låg här.

”So, why am here? Why did I faint?” Hans blick mötte min och han log.

”Miley, when was the last time you ate?”

”What?”

”When was the last time you ate? You had barely no energy or protein in your body. Only fluids.” 

”Oh, well I ate yesterday.” Försökte jag. Han tittade på mig med en menande blick. ”Yesterday…morning.” erkände jag.  Han nickade, som om han redan visste det men ville bara få mig att erkänna, innan han tog upp något ur hans ficka. En Snickers.

”Here. Eat it.” Jag suckade och skakade på huvudet. ”Miley, either you eat it now, or you’ll have to stay here until you do it. And believe me, I’m stubborn. Just eat it.” log han, jag suckade högt innan jag tog den och han log nöjt. Jag började äta och han satt bara där och log mot mig. Jag höjde på ögonbrynet och tog ännu en tugga.

”Is there anything else  you wanna say or are you just gonna sit there and watch me eat? It’s creepy. ” Han log.

”We’re not done. I just wanted to see that you ate it all.” Jag svalde din sista biten och gjorde tummen upp. Han skrattade till innan han fortsatte. ”So to start off with, you need to eat more regulary okay?” Jag nickade. ”And if you’re gonna party, and drink that much you need to eat. More. But ofcourse, you shouldn’t drink at all. How old are you again, Miley?” flinade han. Jag kände hur mina kinder hettades och jag tittade ner på mina fingrar. ”Don’t worry, I’m not one to point a finger. I’m just saying you should drink that much okay?” Jag nickade än en gång.

”We done now?”

”Yes. And when you get home, just chill and take it easy okay? Stay in bed, and eat, and drink a lot okay?” Jag nickade än en gång.

”Eat, rest, drink. Got it. Now, can you please leave? Or are you gonna stay and watch me change clothes?” Han flinade och reste sig upp, vilket jag också gjorde.

”Even if it was a pleasure to have you here, I don’t wanna see you here in a good while okay?” Jag log och nickade. Han sa hej då, gick ut och jag började byta om. Som tur var hade Megan och Nate tagit med sig andra kläder, det hade inte varit särskilt skönt att gå runt i samma kläder som jag hade igår, och som jag hade somnat i. Efter att jag dragit på mig mjukisdressen och satt upp håret i en bulle så slog jag mig ner i sängen och drog upp min mobil. 4 nya sms och 3 missade samtal. 2 sms och alla samtal var från mamma, hon undrade hur jag mådde. Antagligen hade Megan ringt och berättat. Jag svarade att jag mådde bra och att det var ingenting att oroa sig för.  1 sms var från Cara och hon frågade hur jag mådde. Antingen hade hon också hört att jag svimmat, eller så checkade hon bara in efter igår. I alla fall så svarade jag att det var bra. Sista sms:et var från Ronnie.

Från: Ron <3

Hej babe! Hur mår du? Din mamma berättade att du hade svimmat… Festat för mycket igen? ;) Det har bara gått en dag babe, trodde du klara mer! Haha, jk, men hoppas du mår bra iaf. Och juste, jag och Jake har gjort slut. Du hade rätt, han är en idiot! Tydligen hade han varit otrogen med nån jälva bimbo.. Ugh, jag hatar honom! Men , strut i det, och ha de as bra där borta i the big U S of A även fast att du dissar mig och har inte ens skickat ett ända sms…  ;)

Puss <3

Till: Ron <3

Hej! Sorry att jag inte messat, babe! Dåligt av mig att få dig att känna dig så o-uppskattad.  Ska bättra mig! ;) Men jag mår bra. Och nej! Det var inte bara för att jag drack för mycket.. Äter tydligen för lite också, big chock? Haha, men jag är ledsen för det med Jake. Det är bättre såhär okej? Han är en idiot att han inte fattade hur jävla bra du är. Synd att jag inte är där för att klå upp honom men nu får du fixa det själv. Han har en brorsa visst? ;) Men jag ska ha det bra här, saknar dig såklart men vi får Skypa nån dag yeah? Bra, älskar dig!

Xoxo <3

Jag kände mig lite elak. Jag hade ju sett Jake och… Andie på flygplatsen, skulle jag ha berättat för henne eller är det bättre att hon fick reda på det av någon annan? Nej, det är nog bättre så här. Jag känner Ron, och fick hon veta det av mig skulle hon skylla allt på mig. Och det orkar jag verkligen inte med. Det är bättre såhär. Nu får jag bara lov att hålla käften.

Jag slängde ihop alla kläder som låg på golvet i en väska, slängde upp den på axeln och gick ut ur rummet där Nate och Megan satt i varsin stol, Nate med huvudet i händerna och Megan tittade ner i mobilen.

”Are we gonna sit here all day or?”  De båda tittade upp och log.

”God I’m so sorry about that Miley!” Nate hoppade upp och kramade om mig.

”It’s okay Nate, it wasn’t your fault. It would’ve happend anyway.” log jag, han nickade och släppte taget.

”But I really am sorry.”

”Don’t be.”
”So, are you okay now? Frågade Megan när vi börjat gå.

”Yup, healthy as ever.” log jag. Ingen idé att berätta om allt Dr. Martin sa. Då skulle dom bara tvinga mig att äta en massa och gå och villa, vilket jag inte kände för. När vi kom ut från sjukhuset möttes jag av en massa blixtar. Som ren reflex flög min hand upp och skymde mina ögon. För en sekund undrade jag vad i helvete dom gjorde här, sen kom jag ihåg att min moster var Megan Fox. Inte alltid det enklaste. 

Jag är sjukt ledsen att det tog så lång tid, men jag har varit sjuk och hemma från skolan hela veckan så jag har inte riktigt varit på topp humör.

Och kapitlet var tänkt att vara längre, men då skulle det inte kommit ut idag - vilket jag lovade.

Så jag ska försöka börja skriva kapitel 6 nu, så kommer det förhoppningsvis ut i helgen. 

Och ja, killarna kommer in i kapitel 6! ;)

Kan ni gissa vilken kille som kommer vara huvudepersonen? 

Minst 3 kommentarer för nästa kapitel nu! ;)

xoxo