love will remember.

”Okay so,” hon satte sig i skräddarposition innan hon fortsatte. ”You don’t wanna get feeling for Harry right? Since he’s famous and all that and you don’t think it’s gonna work right?” Jag nickade. ”Okay so, we’ve got our... ’hobby’.” Både jag och Kendra nickade, men jag förstod inte vad Harry had att göra med det faktum att vi stjäl. ”And since Harry’s famous he knows other famous people, yeah? Yeah, so if you pretend to date Harry - like, he thinks you’re dating when in fact you don’t like him in that way, and then like after a while or so, he’ll probably start introducing you to his celebrity friends and take you to award shows and after partys thrown by celebritys.”

”Yeah?” jag och Kendra log finurligt nu när vi förstått vad Serena’s idé var. 

”And then you can like... steal famous people’s clothes. I mean, I doubt they’re gonna miss them.” 

”That’s a really good idea S, I’m impressed.” 

”Me too, but how am I supposed to not get feelings for Harry Styles?” 

Det var faktiskt en bra idé. En jäkligt bra idé. 

---

 

Stönandes släpade jag motvilligt upp mig själv ur sängen. Klockan var nästan ett på dagen, men det var ju sommarlov, det är nu man ska sova hela dagarna och vara uppe helt nätterna, right? 

Angående vara uppe hela nätterna, igår hade Serena och Kendra varit här till nästan två och vi hade planerat att dem skulle stanna hela natten, men min party pooper till bror bestämde sig för att börja klaga att vi väsnades för mycket så dem fick motvilligt gå hem. 

Vi hade bara pratat och skrattat och ätit och gråtit en gnutta då vi tittade på A Walk To Remember, som inte är ett dugg som boken men ändå en av de bästa filmerna som finns. Men ändå hade vi otroligt kul, som alltid. Det är nog det som är det bästa men bästa vänner - man behöver inte anstränga sig, inte piffa upp sig eller tänka extra mycket på vad man säger eller gör, man kan bara vara sig själv. 

Det är inte som när man är i skolan, eller på fester, eller helt enkelt ute bland folk. Då måste man ha en sorts fasad uppe, man måste vara den alla tror och tycker man är. Jag är populär, en av de allra populäraste i skolan, och jag tror inte jag skulle ändra det för något - men ibland blir det jobbigt. För mycket liksom. Visst älskar jag att t.ex. klä upp mig till skolan, jag älskar mode helt enkelt. Men ibland orkar man inte vakna en timme, en och en halv innan skolan börjar bara för att sminka sig, fixa håret och välja outfit. Ibland vill man bara dra på sig ett par mjukis byxor och UGGs, och skita i sminket samt håret - men tyvärr kan man inte det. Som populär är alla skolans ögon på en, och alla dömer en. Vilket är otroligt synd, men det är the cold harsh truth. Det är tyävrr dagens samhälle. 

På väg mot mitt badrum hann jag trycka igång min iPhone som satt ikopplad i högtalaren från igår, och Ashtrays And Heartbreaks - Snoop Lion ft Miley Cyrus började spelas. Leendes gick jag in i badrummet, där jag tog av mig allt och hoppade in i dushen.

 

-

 

Efter en lång och välbehövlig dusch satt jag nu på golvet framför min spegel och flätade mitt hår, när det fortfarande var lite vått så blev vågorna jätte fina när man tar ur flätorna. Jag flätade det sista av mitt hår och hoppade snabbt upp på fötterna för att klä på mig. 

Ett par trosor, en bh och ett linne var allt jag orkat ta på mig. Jag gick och stängde av musiken och började sedan gå mot nedervåningen. Som vanligt var det ingen hemma, så min outift var precis perfekt. Jag velade om jag skulle äta frukost eller ej, och valde den först nämnda. Efter att ha scanat igenom kylskåpen bestämde jag mig för youghurt och musli, vilket var vad det fick bli. 

Ett glas passionsfrukt's juice fick jag också med mig in till vardagsrummet där jag parkerade min bakdel. Jag slog på tvn, Catfish: The TV Show var på tv - som jag lät vara kvar på. Det var helt okej, men jag förstår inte hur folk kan bli 'kära' i någon dom aldrig träffat, eller hur dom inte bestämmer att träffas nästan direkt. Det hade jag i alla fall gjort, aldrig att jag låtit det hålla på i längre än några månader utan att träffas, speciellt om man börjar få känslor.

Min movil pep till brevid mig på soffan, och av vana låste jag snabbt upp den utan att ens titta vem det var ifrån.

 

 

Jag log åt sms:et. Det var inte ofta Jade hörde av sig, men varje gång hon gjorde det blev jag lika glad. 

 

 

 

 

Snabbt åt jag upp min musli och drog i mig juicen innan jag nästan sprang upp för trapporna till mitt rum för att byta om. 

 

-

 

"Heeeej lilsyrran!" hörde jag Justin skrika från nedervåningen. Jag hälsade tillbaka och fortsatte försöka få på mig jeansen genom att hoppa runt som en galning. Efter mycket kämpande fick jag äntligen på mig de väldigt sönder slitna ljusa jeansen, och drog sedan på mig ett vitt tight linne, och en grå kofta med avklippta ärmar. 

Slarvigt satte jag upp mitt halv vågiga hår, från flätorna innan, i en hög tofs och gick ner till undervåningen där Justin stod med näsan i mobilen. 
"Hej." han tittade upp men tittade nästan direkt ner i mobilen, helt ointressead av min närvaro. Himlandes med ögonen gick jag fram till min mobil som fortfarande låg på soffbordet. Inga meddelanden. Jag suckade och sjönk ner i soffan, men hann knappt mer än sätta mig innan jag hörde hissen plinga till. Både min och Justin's blickar fördes till hissen, som både Jade och Miranda kom gående ut ur. 

Ett stort leende spred sig över mina läppar och jag sprang emot henne, och hoppade upp i hennes famn. 

"Jag har saknat dig så!" 

"Jag med!" 

Efter några minuter släppte vi taget om varandra, och jag kramade om Miranda samt Justin om Jade. 

 

-

 

"Vänta, vänta; du träffade Harry Styles, fick hans nummer, var med honom i timmar och hade sedan ett stort bråk under mindre än tjugo fyra timmar?! Wow, du ligger i syrran." Jag skrattade högt med munnen full av thai mat åt min systers re-cap av min Harry Styles story. 

"Pretty much." Jag ryckte på axlarna och log. 

"Du då Justin? Hur går det för dig på flickvän fronten?" 

"Ha, Justin, flickvän - årets skämt!" pep Miranda sarkastiskt ur sig och vi alla började skratta högt. 

"Det är faktiskt sant." höll Justin med vilket fick oss att börja skratta ännu mera. Vi satt i nästan en timme till och bara pratade om allt och ingenting. Catching up, liksom. 

Efter maten bestämde vi att det skulle vara kul att gå på bio, vilket vi körde på. 

Väl på biografen köpte vi lite godis, läsk samt popcorn - bio nödvändigheter. 

"Vilken film?" 

"Fast and furious 6!" 

"Nej, euw. The Bling Ring, The Internship eller Grown Ups 2!"

"The Internship! Dylan O'brien är med, och han är sååå snygg!" 

"Visst, The Internship blir väl bra." Stolt log jag över att vi skulle se en film med snyggingen Dylan och gick fram till bio kassan.

"Hey, how can I help you?" Brunetten bakom disken log vänligt, och jag kunde inte göra annat än att le tillbaka. 

"Uhm, four tickets to The Internship please." Tjejen klickade leendes på en massa knappar på datorn framför sig och tittade snart upp på mig, fortfarande leendes. Gud, jag skulle få ont i käkarna om jag behövde le hela dagarna.

"Were would you like to sit? Close to the screen or in the back?" 

"In the back." svarade Justin snabbt men jag avbröt honom snabbt.

"Euw no, don't mind him. We'll sit in the middle, in the front." Hon log och knappade in mer saker på datorn och snart fick vi våra biljetter. 

"Here you go."

"Thank you!" log jag och betalade innan vi gick från kassan och började gå mot sal 7, där bion visades. 

"Varför långt fram? Det är fett jobbigt." Tjatade Justin bakom mig och vi alla himlade med ögon.

"Nej, man ska ju sitta långt fram."

"Precis, då ser vi Dylan O'brien ännu bättre." flinade jag åt honom och han fnös. 

När vi kommit in i salen, och hittat våra platser fiskade jag upp min mobil efter jag känt den vibrera.