love will remember.

Hörde jag rätt? Hade Zayn just erkänt sin kärlek för mig? Hade han sagt att han älskar mig? Jag var förvirrad. Otroligt förvirrad. En del av mig säga det tillbaka. Erkänna att jag också älskar honom. För det gör jag. Ingen idé att förneka det. En annan del av mig ville bara slå till honom och be honom att dra åt helvete. Först bröt han mitt hjärta, förstörde mitt liv, och brydde sig knappt när jag åkte hem till Sverige. Och nu sitter han här och säger att han älskar mig? Att han alltid har, och alltid kommer? 

”Miley, please say something. Anything.” Jag hörde smärtan i hans röst. Nervositeten. Nervositeten att jag inte skulle känna samma sak. Jag ville säga att jag gjorde det. Jag ville säga att jag älskar honom. Men jag kunde inte. Efter några sekunder höjde jag äntligen blicken från mina fingrar, tills Zayn ögon. De var inte sin normala vackra bruna färg, de var fortfarande vackra, men dom var röda, lite puffiga och blöta - han grät. Under alla år jag känt Zayn, har jag sett honom gråta en gång. En gång, och då var det glädje tårar. Det var det inte nu. Jag svalde hårt, försökte få bort klumpen som satt i halsen. Till ingen hjälp. Jag försökte slita blicken från Zayn’s ögon. Att se honom gråta, se honom så sårad, så rädd - bröt mitt hjärta, men det gick inte. Jag kände hur en tår rann ner för kinden, och en till, och en till. Jag kunde inte bry mig mindre just nu. Jag öppnade sakta munnen, men ingenting ville komma ut, så jag stängde den direkt. Vad skulle jag säga? Jag behövde göra ett val. Säga att jag älskar honom, eller neka honom. Zayn tittade på mig med förhoppningsfulla ögon, och ett hårt bett om läppen. Jag drog in ett djupt andetag innan jag öppnade munnen, och fick äntligen ut några ord:

”Why didn’t you call?” Jag hörde hur min röst bröts, och kände hur tårarna började rinna, igen. Han gav mig en frågande blick. ”W-When I went back-k to Swed-den. You di-didn’t call me-e, or text me. You didn’t ev-even sa-ay goodb-b-bye.” fick jag ut med en skakande röst. Tårarna forsade ner kinderna och snart var min t-shirt dyngblöt. Det såg ut som en glödlampa gick upp för Zayn och han såg skyldigt ner på hans fingrar som låg sammanflätade på hans lår. Jag torkade bort några få av de många tårar som rann nerför min kind. 

”I couldn’t.” mumlade Zayn och jag gav höjde på ögonbrynet innan jag fnös. 

”What, you lost my number? sa jag sarkastiskt och Zayn tittade plötsligt upp, jag mötte hans ögon - som nu speglade inget annat en sorg. Mina tårar rann fortfarande men det kändes som om alla känslor jag nyss kände, hade förvandlats till ilska. ”I knew it. I fucking knew it. You don’t love me? You never have. You never will. I should’ve known. You’re still the stupid ass-hole you were 2 years ago. Seriously Zayn, ’i couldn’t’!? Could you have come’d up with a lamer excuse? Fucking hell Zayn!” skrek jag och flög upp ur sängen. ”You’re a dick you know that Zayn?! You’re the biggest jerk I’ve ever met!! Do you know what, Zayn? I’m not a helpless 15 year old girl anymore. I’m 17. I can take care of myself. I’ve fucking learnd from my mistakes. And I’m not gonna make the same mistake again.” När den sista meningen lämnade mina läppar började tårarna rinna igen  och jag ville bara ta tillbaka allt. Allt jag nyss sa. Varenda ord. Jag visste att Zayn inte var en idiot. Jag visste att om jag skulle erkänna mina sanna känslor för honom så skulle han ta hand om mig. Han skulle älska mig. Men det var sagt. Jag vände mig om för att gå ut ur hans rum, jag klarade inte att titta på honom - sorgen i hans ögon, när han helt plötsligt hoppade upp ur sängen och tog tag i min vrist så jag vändes mot honom. 

”I couldn’t, because you hated me. I didn’t have a single cule of what to say. After that message you left me, I knew there was no way you’d ever forgive me. That things would never be the same as before. But.. after a while, no not even a while, after a day without you, I couldn’t stand it. I missed you. So, incredibly much, Miley! You have no idea how much I missed!  But I was to scared. To get rejected by you. Miley, I’m sorry. I’m sorry that I let my big ass ego get in the way Miley! I’m so freaking sorry, you have no idea! I just wish that you could forgive me..” Han tittade med tårfyllda ögon på mig. Jag kunde inte titta honom i ögonen, min blick låg på hans arm. Jag studerade hans ‘ZAP’ tatuering tills jag såg att han fortfarande hade på sig armbandet jag gjorde till honom för några år sen. Det var inget speciellt, jag hade lärt mig i skolan av några kompisar hur man gjorde en, så såklart gjorde jag en massor. En dag såg Zayn dom, eftersom jag bärde dom nästan hela tiden, och tyckte dom var jätte coola - jag rodnade och frågade om han ville ha en. Det var i början när jag flyttat till Bradford, så jag kände knappt Zayn, dock visste jag vem han var, och hade - som typ alla - en liten, stor, crush på honom. Han svarade ja, och jag gjorde en i röd, blå och lila - Zayn’s två favorit färger plus min(dåvarande) favorit färg. Jag log åt minnet och insåg att Zayn fortfarande sökte efter min blick. Jag svalde hårt flyttade min blick från armbandet till hans ögon. 

”Please Miley... Give me a second chance?” En tår föll ner för Zayn’s perfekta kindben och jag ville inget hellre än att torka bort den, kyssa hans perfekta läppar och säga att allt kommer bli okej. Men vi vet båda att det inte skulle vara sant. Och i detta tillfälle var jag tvungen att bestämma, låta huvudet eller hjärtat bestämma? 

”Why? So you can break my heart again?” Jag såg hur Zayn’s hjärta brast i samma sekund jag sa det. Jag tittade ner i golvet innan jag sprang ut ur Zayn’s rum, ner för trappan och ut på ‘balkongen’. Jag drog upp en cigarett som jag hann ta med på vägen ut, och tände den innan jag gled ner för glas räcket som fanns, och började gråta.

Efter att ha suttit och tyckt synd om mig själv, samt mentalt misshandlat mig själv(+ rökt ett ex antal cigaretter) i vad som kändes som timmar hörde jag dörren öppnas och direkt hörde jag Ronnie’s ljus stämma: 

”Mileyyy! Mår du bättre nu babe?” Jag hoppade snabbt upp på benen, tog några djupa andetag och försökte få bort de mesta av tårarna innan jag gick in i vardagsrummet. Ron stod för tillfället och knöt upp sina lila Converse. 

”Japp. Jag mår bättre.” Min röst fick Ronnie att hoppa högt. Hon vände sig snabbt om med handen över hjärtat.

”Jeez, vill du döda mig eller?” Halvskrattade hon och jag gjorde ett vagt försök att göra detsamma. Hennes leende försvann dock snabb när hon såg det. ”Du är inte okej Miley. Det kan vem som helst se.” Jag skakade snabbt på huvudet.

”Jo! Jag mår perfekt.” Jag klämde på vad som nog var det stelaste leende i historien. Hon höjde på ögobrynet.

”Ja, säkert. För man har ju verkligen röd sprängda, puffiga ögon, röda kinder, en genomblöt tröja och rufsigt hår när man mår perfekt och inte alls har gråtit? Miley, jag känner dig. Bättre än du känner dig själv. Så försök inte ens ljuga. Vad har hänt?” Jag suckade och drog en hand genom mitt långa hår. 

”Seriöst Ron, det är inget. Jag kände mig bara lite nere... Men, vart är Nate?” Hon skakade på huvudet.

”Han skulle hälsa på Dana, men han kommer snart. Och aldrig i livet att jag tror på den där bullshiten. Berätta.” Innan jag han protestera drog hon ner mig i soffan och jag hade inget annat val än att berätta. 

-

Jag hade berättat om Ron för om kyssen och Zayn’s lilla kärleksförklaring till mig, samt vårat lilla ‘bråk’. Hon tittade besviket på mig och skakade på huvudet.

”Varför berättade du inte för mig tidigare? Typ igår, efter kyssen?!” 

”Jag vet Ron, och jag är ledsen, men... Jag vet bara hur mycket du hatar Zayn, och..” Jag kunde inte avsluta meningen innan jag började gråta igen. Hon drog in mig i hennes famn.

”Ja babe, jag hatar Zayn. Men allt jag vill är att du ska vara lycklig okej? Även om det är med Zayn.” Hon flinade. Jag log tacksamt och pussade henne på kinden. 

”Jag älskar dig Ron.” 

”Älskar dig med M.” Vi satt och kramades ett tag tills dörren öppnades och killarna, minus Zayn, och Nate kom in. 

”Woo! Hugging partyyy!” skrek Louis innan han hoppade på oss och snart hoppade Niall, Liam och Harry också på. Jag och Ron kunde inte sluta skratta men tillslut fick jag äntligen ut en mening mellan skratten:
”I. Can’t. Breathe.” De skrattade innan de klev av oss. 

”Hey Miley..” Jag vände blicken mot Liam och log. ”Did Zayn get home alright? He didn’t feel to good so he left the studio.” Jag nickade och han log. 

”Well, I’m gonna take a shower.” sa Harry och började gå mot trapporna innan han blev stoppad av Louis röst.

”I’m joining!” Han hoppade upp på Harry rygg och vi alla skrattade. De var så gulliga med varandra.

”I’m gonna go call Dani.” sa Liam och log. Jag kunde inte undgå att också le, han älskade verkligen Danielle. Jag kände knappt nån av dom, definitivt inte Danielle, men vem som helst kunde se att dom var gjorde för varandra. 

”I’ll check on Zayn, see if he’s better.” sa Niall och bara sådär var det bara jag och Ronnie igen. Och Nate såklart.

”Mår du bättre nu lil sis’?” Jag nickade och han flinade busigt innan han tog mitt huvud under hans arm och ruffsade till mitt hår. Jag skrattade högt och slog till honom på armen när jag kommit loss. 

”Tack för hjälpen, ‘bestie’.” sa jag sarkastiskt till Ron som satt och as garvade, min kommentar fick henne och skratta ännu mer. Jag himlade med ögonen och vände mig mot Nate. 

”Jag tar en dusch.” 

”Med Harry och Louis?” flinade jag och han himlade med ögonen innan han sprang uppför trapporna.

”Är du hungrig?” frågade plötsligt Ron. Jag hoppade till lite av hennes röst men nickade. ”Vad ska vi äta då?” Jag ryckte på axlarna men ett stort flin tog snabbt över mina läppar. 

”Homemade Sushi?” Hon nickade ivrigt på huvudet och vi hoppade snabbt upp ur soffan och sprang mot bilen.